Jag absolut älskar titeln på Heather O´Neills debutroman. Vaggvisor för små kriminella är så poetiskt och faktiskt är det kanske vad huvudpersonen Baby skulle behöva, någon som sjöng en vaggvisa för henne. Någon gång försöker hon själv, men det blir liksom inte samma sak.
När vi först träffar Baby är hon en liten flicka och även om hon förblir så hela boken igenom är hon det aldrig på riktigt. Hon bor med sin pappa Jules, som egentligen har fullt upp med att försöka ta hand om sig själv. Jag skulle inte vilja kalla det en kärlekslös uppväxt, för så är det inte alls, men det är inte en uppväxt jag önskar min värsta ovän.
Det som gör Vaggvisor för små kriminella mer obehaglig än det mesta jag läst är Babys sätt att beskriva sitt liv. Hon lever verkligen i misär, men lyckas ändå på ett sakligt sätt beskriva en barndom som för henne är helt normal. Det är nattsvart för mig, men inte för henne. Själva berättelsen innehåller dock alldeles för få ljusglimtar för att jag ska orka läsa den i ett svep. Baby må hitta ljusglimtarna, men jag har svårt att göra det. Det är när hon korta stunder faktiskt tillåts vara en ganska vanlig unge, som jag får lite hopp.
Vaggvisor för små kriminella är en snyggt skriven och läsvärd bok. Var dock beredd på att du kommer att få en och annan spark i magen under läsningen. Kanske lämpar den sig bäst att läsa i fullt solljus på stranden, då det mörka i ditt liv är långt borta.