Det här är hjärtat

Bodil Malmsten är en av mina husgudar. Jag älskar hennes kluriga loggböcker, längtar efter en ny roman och har just läst hennes diktsamling Det här är hjärtat, utgiven av Rönnells Antikvariat och Albert Bonniers Förlag.

Det handlar om telefoner som ringer för tidigt, om sorg, om svarta flor över byggnadsställningar, om tomma rum, om en älskad som inte längre finns, om en kvarbliven om en sorgecoach i Ropsten och en mobiltelefon med ett namn som inte går att ringa. Minnena finns kvar och de är många. Det är fåordigt, metaforerna många och det mesta händer i mellanrummen mellan det skrivna. I tystnaden som Gunnar Ekelöf bad oss lyssna till.

Ensamheten är konkret, sorgen likaså, men livet blir mer diffust. Vad har egentligen hänt? Jag tänker som vanligt att diktläsning inte handlar om att förstå allt, utan att känna och Bodil Malmstens ord gör att jag känner. Det här hjärtat är en dikt, men också många och den innehåller mer känslor än de flesta tegelstenar.

Som den här fina lilla strofen, som inbegriper så mycket.

Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart

Ofta tänker jag också på de där paren som dör samtidigt, men diktens jag är inte en del av ett såndant. Hen är lämnad ensam:

Det finns gamla par
som dör samtidigt
Men det är i dödsannonserna
och bara där

Diktjaget känner sig lurad och sviken. Prästen hävdar att det ska gå över om hen lämnar över allt i Guds hand, men Gud ljög. Hon är fortfarande lämnad kvar.

Förutsatt att jag tror
säger prästen
kommer alltings hemskhet
att gå över i Jesu gemenskap
och ett evigt liv

Förutsatt att jag tror
kommer du och jag förenas
i evighetens etagelägenhet

Men det tror jag inte

Min människa är död
Gud ljög

Jag var på en begravning för ett tag sedan. Vi tog farväl av en kvinna som levt ett långt liv och som senaste gången jag träffade henne kände sig ganska färdig med sitt liv. Hon somnade in några dagar senare. På begravningen talade prästen om just det här att lämna över den döda och jag kände, som varje gång jag bevistar en begravning, att jag inte vill ha en sådan i en kyrka. Nu är det visserligen som Malmsten skriver att det är de kvarblivna som lider, inte de avlidna och kanske ska de få bestämma.

Diktjaget ser den avlidna på tunnelbanestationen vid Östermalmstorg. Men det är inte hen och kommer aldrig mer att vara hen:

Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Det kommer alltid att vara inte du. Jag älskar Malmstens sätt att vrida på orden, så att meningen får samma budskap, men ändå blir något helt annat. Med sorg lämnar jag tillbaka denna lilla fina bok till biblioteket. Egentligen är det en bok att äga och återkomma till. Sällan har jag läst en så vacker och ärlig bok om den skoningslösa sorgen.