Jag började läsa Maken av Gun-Britt Sundström i höstas, då vi cirklade om den på Kulturkollo. Jag blev dock så otroligt förbannad på Martina och Gustav att jag var tvungen att avbryta läsningen. Så blev det också denna gång, men nu hade jag bestämt mig och körde på tills boken var slut. Historien om två unga människor som träffas, blir typ kära, men som inte får till det i vardagen är fortfarande aktuell och jag känner igen mig jobbigt mycket i den mycket irriterande Martina (trots att jag faktiskt inte lever ensam, utan ganska bra fixar tvåsamheten).
Att Maken anses vara en feministisk klassiker torde vara för att Martina, i alla fall på ytan, lever ett självständigt liv, men jag måste säga att jag tycker att hon låter männen styra mer än lovligt mycket. Visst undviker hon giftermål, men hon anpassar ändå sitt liv efter de män som finns i hennes närhet. Kanske är det vad som gör mig mest irriterad. Gustav framstår inledningsvis som otroligt mesig och det är också irriterande, men inte blir det bättre när han helt sonika skaffar älskarinnor och tycker att Martina ska acceptera det, eftersom hon inte söker tvåsamhet.
Egentligen får vi inte veta riktigt vad Gustav tänker och tycker, utan bara vad Martina säger att han tänker och tycker. Att göra kvinnan till den drivande i berättelsen måste också anses vara feministiskt. Samtidigt som Martina framstår som självständig är hon inte riktigt nöjd med livet. Det är som att allt leder till missnöje, oavsett hur livet egentligen ser ut.
När jag sökte efter Maken på adlibris fick jag upp ”kanske gillar du” Den allvarsamma leken och det slog mig att böckerna inte är helt olika. Sundströms bok För Lydia, som är Lydias berättelse om sig och Arvid, står i hyllan och nu är det hög tid att den blir läst.
Läs gärna inlägget på Kulturkollo där Helena och hennes man diskuterar Maken.