Så fick jag äntligen läst Chimamanda Ngozi Adichies Americanah och trots en svacka i mitten blev det en bra läsupplevelse. Fördelen, men också nackdelen, med Americanah är att vi får följa flera personer och därmed flera historier. Jag tycker till en början att det är mest intressant att läsa om Ifemelu och tycker att boken tappar lite fart när Obinze tar över huvudrollen. Sedan lär jag känna även honom och därmed känner jag med honom. Då blir Americanah så mycket bättre.
Americanah handlar alltså om Ifemelu och Obinze, som träffas och förälskar sig. De är unga och de har stora drömmar. Vi får först träffa dem i hemlandet Nigeria, men när Ifemelu får ett visum för att studera i USA skils deras vägar. Obinze försöker skapa sig ett liv i Storbritannien, men han får gömma sig bakom en annan identitet för att kunna få någon slags möjlighet i landet. Att han väljer det framför att stanna i Nigeria visar med brutal tydlighet den desperation som många invandrare måste känna. Jag tänker på de papperslösa som lever i ett parallellt, olagligt samhälle och de som inte ser någon annan möjlighet än att lämna sin familj i hemlandet, för att tigga på våra gator.
Ifemelu och Obinze gifter sig inte. Hon stannar i USA, han återvänder och gifter sig. Berättelsen börjar då Ifemelu kontaktar Obinze efter många år för att berätta att hon ska återvända. Därefter saxar sig Ngozi Adichie fram mellan olika tider och mellan Ifemelus och Obinzes upplevelser. Mest tycker jag nog om Ifemelus bloggtexter, som är lika bra självständiga, som de är som en del av boken. Jag tänker att det är här författarens röst verkligen kommer fram. Att det är där hon formulerar sina åsikter.
På ett sätt kan Americanah inte jämföra sig med den episka romanen En halv gul sol, men på ett annat sätt är den mer angelägen och definitivt mer aktuell. Om En halv gul sol handlade om att berätta om en del av historien som glömts bort, är syftet med Americanah snarare att skapa debatt och att förklara hur förutsättningarna för den som ska skapa ett liv i ett annat land kan vara. Det är när Chimamanda Ngozi Adichie blir aktiv som samhällsdebattör som det blir riktigt bra. Jag är utan tvekan mycket nyfiken på vad hon ska hitta på nästa gång.
Åh, du gillade också bloggtexterna! Fick höra när jag recenserat den att flera tyckte att de texterna var att skriva läsaren på näsan. Det tyckte inte jag. Jag var mer irriterad på slutet och jag kom att tänka på uttrycket ”gammal kärlek rostar aldrig”, som jag inte tycker stämmer i verkligheten. Sedan ska jag väl inte utveckla det mer här i kommentarerna 🙂
Kanske är det att skriva folk på näsan, jag tyckte dock mer att det handlade om att skapa debatt och förståelse.
Jag kom bara dryga 100 sidor in i boken och så långt fick jag inte ut något av den. Tyckte skildringen av livet i Nigeria var som en billig komedi, gav ingen inlevelse. Längtade efter att läsa fler blogginlägg, men de kom ju längre fram.
Det var inte en lika klockren bok som hennes andra, men Ifemelu var en intressant person att följa. Hoppas på mer politik och mindre romantik i framtida böcker.
Jag läste början, men slutade pga rörig och för att du skrev att du la ner den.. 😉 vet inte om jag orkar ta tag i den igen.
Det krävdes en väldigt lång förstasittning, så det funkade bättre på semestern.
Jag brukar också bli irriterad när författaren introducerar nya berättare, men i just Americanah ville jag verkligen ha bådas berättelse och det var viktigt för att få någon liten förståelse för livet de lever och samhället de lever i. Jag har inte så många färdiga stories i huvudet, som jag har för många andra platser, både personliga och historiska. Varje ny pusselbit är således välkommen. Jag vill inte ens jämföra En halv gul sol och Americanah, båda är riktigt bra böcker. Jag hade en lite mer njutbar läsupplevelse med Americanah, men det säger egentligen ingenting om att den objektivt skulle vara bättre. Och precis som du är jag nyfiken på nästa Adichie-bok, det kan bli hur bra som helst!