The Ghost Fields

Det är så himla skönt att återse Ruth, Nelson och de andra i The Ghost Fields, den sjunde boken i serien. Att läsa en bok om dem är som att träffa gamla vänner. Det är välbekant, trevligt och trots flera mord känns det som en feelgoodroman på många sätt. Jag gillar persongalleriet som återkommer i bok efter bok, men den här gången också de som vi troligen inte kommer att återse. Jag säger troligen, då Griffiths gärna för in någon ny person då och då som bestämmer sig för att stanna.

Miljön är också fantastisk, med Norfolks kombination av hav och vidder. Havet spelar en stor roll i den här boken, då det hotar att ta över hus i sin närhet. Det är något speciellt med deckare som utspelar sig i Storbritannien, en litterär miljö jag tycker mycket om.

Och fallet då? En utgrävning där en människa från bronsåldern hittas, ett gäng som vill stoppa ett bygge av bostäder på platsen och så en pilot som hittas i ett flygplan från andra världskriget. Piloten visar sig vara släkt med ortens mest ansedda familj Blackstock och alla medlemmar undersöks av Nelson och hans stab. Ruth kallas in för att stötta utredningen och allt är ungefär som vanligt.

När filmteamet från förra boken, med Frank Barker i spetsen kommer till Norfolk för att spela in en film om piloten måste Ruth fundera ett varv till över vem hon egentligen tycker om. Frank är bra, men hon kan inte släppa Nelson och jag kan, utan att avslöja för mycket, säga att det är upplagt för en hel del relationsspänning i nästa bok. Det är ändå relationerna som ger mest, men jag gillar fallet i den här boken också.  En annan sak jag uppskattar är hur Griffiths lyckas nästla in sina poliser i fallet, utan att det blir osannolikt. Eller ja, osannolikt är det väl allt som oftast i alla deckare, men det här är utan tvekan en bra bok i genren. The Ghost Fields har just kommit på svenska och heter då De öde fälten.