Carolina utmanar mig att skriva ett inlägg om flyktingbarn i litteraturen, efter uppmaning från Bläddra, bläddra. Ett sätt att försöka lyfta världssituationen även i bokbloggarsfären. För en mycket blödig bloggare, som gråtit av såväl sorg över människors ondska och glädje över deras godhet, passar utmaningen fint.
Christina Wahldén har skrivit två böcker om Ombeni som flytt från Kongo till Sverige. Vad hon varit med om där anar vi först bara, men sedan sipprar den grymma verkligheten fram. Första boken heter I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och uppföljaren Min systers dotter har många pappor. Angelägna och gripande böcker, där hoppet trots allt syns i alla fall lite, lite.
I Little Bee av Chris Cleeve handlar om Little Bee från Nigeria och hennes önskan att få börja ett nytt liv i Storbrinannien. En viktig bok om hur dåliga vi är på att ta barn på flykt på allvar. Hur cyniska vi lätt blir.
Så här inledde jag min recension av boken:
Ni vet alla flyktingar som kommer hit. De som bara vill utnyttja vårt land, lura oss och sedan ta hit alla sina släktingar för att ta över vårt land. De har egentligen inga problem alls i sina hemländer. De vill bara leva på bidrag här. Ensamkommande flyktingbarn ni vet, de har skägg och är minst 23 allihop. De lurar oss med sina historier om krig, svält, våldtäkter och de har alla samma historier. Klart de ljuger. Hur farligt kan det vara i Nigeria, Irak eller Syrien? De vill bara utnyttja och lura oss.
Eller?
Niklas Orrenius låter några flyktingar från Syrien få komma till tals i reportageboken Drömmen om Sverige. Inga barn, men flyktingar likafullt och därför får boken vara med. Jag beundrar Orrenius mycket.Han är en skicklig och inte minst modig författare, som aldrig sviker sina ideal och aldrig backar trots att han hotas. Senast handlade det om avslöjandet av rasistbloggaren Julia Ceasars riktiga identitet. Utan modiga människor som Niklas Orrenius hade Sverige varit ett mycket sämre land.
Mitt i allt elände måste jag också tipsa om Annelie Drewsens fina, varma och mänskliga Spring, Amina! Jag ser fram emot att läsa fortsättningen Kom igen, Amina!
Jag och Annelie pratade en gång om bristen på vardagliga berättelser om flyktingbarn och nu har hon fyllt den luckan. Men visst behövs fler sådana böcker.
Det har ännu inte blivit av att jag har läst Christina Wahldéns böcker om Ombeni, men jag ska verkligen. Snart.
Tillhör hennes bästa tycker jag.
Wahldéns böcker är hennes två bästa tycker jag. Framför allt de två första. Grät och vårdades om vartannat.