Jag läser sällan klassiker, men på sommaren då jag har mycket lästid, brukar någon slinka ner. I somras läste jag till exempel Animal Farm av George Orwell, som varit med i min Boktolva flera år. Denna satiriska roman om djuren som tar över sin gård är tunn och ganska lättläst, med en verklighetskoppling som många gånger är övertydlig. Det är kanske främst just övertydligheten som gör att jag är lite skeptisk till den här boken, trots att jag beundrar Orwell och hans då aktuella samhällskritik. Trots att romanen har undertiteln ”A Fairystory” och på ytan är en saga, finns det mer djup än så.
Orwell var socialdemokrat eller demokratisk socialist (beroende på källa), vilket i USA säkerligen ansågs som extremvänster, men han var djupt kritisk till Stalins version av kommunism. I sin roman visar han med all önskad tydlighet att Stalin missuppfattat grejen med socialism och att hans väg aldrig kan leda till den utopi som skulle kunna vara möjlig. Att Stalins alterego är en maktfullkomlig gris är inte direkt subtilt, samtidigt säger Orwell inte rakt ut att grisen Napoleon är Stalin och den bortjagade Snowball Troskij, men det är liksom så en allegori funkar. Ännu mer symboliskt blir det när Napoleon blir mer och mer som en människa och då tappar vettet helt.
Två saker kände jag efter att ha läst ut Animal farm, att jag var glad att jag läst den och att den var mer övertydlig och mindre fyndig än jag trodde. Trots allt förstår jag att det blivit en klassiker.
Denna läste jag på gymnasiet för länge sedan och tyckte då att den var riktigt okej. Skulle vilja läsa om den någon gång.