Hur nära sig själv kan man gå?

  
Guadalupe Nettel och Milena Busquets fortsätter dagens tema som blivit autofiktion och var gränsen mellan fiktion och självbiografi går. Jag absolut älskade Busquets bok som jag nyss läste och Nettels börjar i alla fall mycket lovande. 

Nettel talar precis som Naumann gjorde i morse om hur en autofiktiv berättelse kan vara mindre sann än en helt fiktiv. Busquets återknyter istället till Khemiris tankar kring att sanning inte existerar, utan bara är någons upplevelse av sanningen. Verkligen är så tråkig, att det behövs fiktiva drag som läggs till. Busquets jag i boken är hon, men allt är inte sant. Det är viktigare att det är bra än sant. Moderatorn Sonja Schwarzenberger talar om lojaliteten som kan stå i vägen om man skriver om sin familj, liksom Naumann gjorde. Busquets säger dock blixtsnabbt att lojalitet inte borde vara en del av skrivandet. 

Nettel talar om hur hon inte tänker alls på läsaren under sitt första utkast, att hon skriver för sig själv. Busquets håller inte med, utan säger att hon inte skulle skriva en rad utan läsaren. Då skulle hon sitta i soffan och titta på film.

Schwarzenberg menar att det kanske handlar om att lojaliteten till läsaren är större, eller till berättelsen. Busquets håller med om att det inte är lojalt mot läsaren att inte skriva en bra bok, utan en tillrättalagd och kanske tråkig sådan. 

Busquets beskriver sig som hänsynslös under skrivandet, både mot sig själv och sina nära och kära. De vuxna får ta det, men hon skriver aldrig något som kan skada hennes barn. Hon talar om hur svårt författaryrket är, hur smärtsamt det kan vara att skriva. Hon tror att de som älskar henne står ut med det hon skriver. 

Nettel citerar Woody Allen, som säger att en komedi är en tragedi + tid och menar att hon använt humor för att underlätta skrivandet av något som är tungt att skriva om. Att skriva om sig själv med humor är dessutom bättre än att göra sig själv till hjälte. 

Schwarzenberger går tillbaka till böckernas innehåll och föräldrarnas betydelse och de ärr vi fått av dem. Vill vi fly från dem? Inte Busquets, som inte vill vara utan de förhållandevis små ärr hon har. Nettel har flytt från sin barndom länge. Hon kände sig annorlunda, som ett freak och dessutom uppfostrades hon till att ljuga om det som var svårt. Först nu har hon vågat närma sig sina ärr och skrivit sanningen. Först nu vågade hon vara ärlig mot sig själv och därför vågade hon använda sina föräldrar som karaktärer. 

Busquets säger att föräldrar gör det bästa de kan och att det värsta är när de inte längre finns. Också det en koppling till morgonens bokklubb med Cilla Naumann. Vem är man om man inte längre är ett barn? Att skriva om sin mammas dåliga sidor kanske är lättare än att beskriva det som är bra och kanske visar man kärlek genom att beskriva det hemska och det som irriterar, säger Busquets. 

Litteraturens allmänmänskliga funktion är något Nettel vill lyfta fram. Även om hon inte levt Busquets liv, kan hon känna igen sig. Busquets håller med och säger att så många kvinnor kommit fram till henne och sagt ”Jag är Blanca”, varvid hon tittar på dem och inte sett likheten. Slutsatsen blir att vissa saker vi läser om hakar i vårt eget liv och speglar det trots olikheter. Nettel talar om böcker som egentligen inte alls handlar om henne, som har dykt upp vid tillfällen då de verkligen behövts, för att de talat till henne just då. Att hemska delar från livet kan förvandlats till något så vackert med hjälp av ord är något de alla tre fascineras av. 

Schwarzenberger för in perspektivet att mäns självbiografiska böcker blir allmänmänskliga, medan kvinnors blir ”kvinnolitteratur” med ”kvinnoperpektiv”. Busquets menar att vi borde tala om bra och dåliga böcker, inte om litteratur av män och kvinnor. Hon vill inte delta i den uppdelade världen och ser inte heller de könsmässigt hinder som de andra två ser tydligt. Här hettar det till och Busquets är mer inne på att jämlikhet kommer, medan Nettel säger att kvotering kanske inte är okej är det inte heller okej med en representation av tre kvinnor och hundratals män. Samtalet kommer att handla om pseudonymer och vad som skulle hända om Knausgård visade sig vara en kvinna. 

1 reaktion på ”Hur nära sig själv kan man gå?”

  1. Mycket intressant, tack för sammanfattningen. Det där tankeexperimentet om vad som skulle hända om det visade sig att Knausgård var en pseudonym och att författaren var en kvinna. Haha, vilket liv det skulle bli. Spännande tanke.

Kommentarer är stängda.

This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies. 

Rulla till toppen