Lite respekt tack!

Under Bokmässan i Göteborg lyssnade jag på Lisa Bjärbo tillsammans med Jessica Schiefauer, Salla Simukka och Marta Söderberg som deltog i ett seminarium med titeln Hur mörkt får det bli? En provocerande titel, som att det som författare för unga vore fel att skriva om ämnen som är svåra. Den senaste tiden har en debatt om synen på författare som skriver för unga blossat upp. Bjärbo listar frågor som författare som skriver för vuxna aldrig får och det blir ruskigt tydligt vilken skillnad det är. Författare som skriver för vuxna ses som ”riktiga” författare, medan författare som skriver för barn- och unga har samma typ av kall som en lärare och dessutom har ett moraliskt ansvar. Hela listan hittar du här, men jag bjuder på några favoriter:

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:

* Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
* Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
* Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
* Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
* Vad vill du säga till dagens vuxna?
* Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Egentligen kan frågorna sammanfattas med tre ord: brist på respekt.

Nog om detta, även om jag skulle kunna fortsätta skriva massor. Jag skulle bara vilja tillägga att det enda jag har svårt för när det gäller författare, oavsett vilka de skriver för, är stereotypa personporträtt. Det är bra mycket värre än all svärta i världen. Det är inte farligt att läsa om hemska saker. Ibland kan det vara farligare att inte göra det.

Jag har just läst Lisa Bjärbos nya bok Djupa Ro, en bra bok med mycket svärta som fick mig att både skratta och gråta. Inlägg om boken kommer imorgon.