Djupa Ro är en viktig bok

Djupa Ro är namnet på en badplats vid en sjö i den lilla orten Ingelstad. Det var där Lisa Bjärbo växte upp och där huvudpersonerna i hennes nya bok också bott. Nu har de skingrats, David och Ludde rensar fisk i Norge, Paula läser litteraturvetenskap i Uppsala, medan Tove och Jonathan varit kvar. Nu återförenas fyra av vännerna för att begrava den femte. Jonathan är död.

David är den som berättar och kanske är det honom jag tycker mest om. Speciellt tycker jag om hans förhållande till sin mamma, som är sådär dubbelt som det kan vara då man just gjort sig fri och flyttat och kommer tillbaka igen. Som mamma är det mammorna som tar tag lite extra. Davids mamma som försöker skapa ett vuxet förhållande med sin son och Jonathans mamma som aldrig mer kommer att få ses sin. Bjärbo är skicklig på att gestalta såväl unga som gamla, för se det kan skickliga författare, även om de råkar skriva för unga.

Jonathan var ett år yngre än de andra och när de talar om sina minnen finns han inte alltid med. Ibland är det helt narturligt, som när det handlar om en klassresa, men långt ifrån alltid. Han drog sig undan ibland, valde ensamheten. Ändå är det märkligt att han valde att bada ensam mitt i natten. De inser att de inte kände honom. Att det finns så mycket de aldrig pratat om. Inte ens Tove, som var den som stannade kvar och inledde någon slags kärlekshistoria med honom, kan nu säga att hon visste vem han var. Det gör henne extra ledsen.

Tove berör mig, men det är Paula jag identifierar mig med. Ibland är det pinsam igenkänning som gäller, som när Davids mamma tipsar henne om En man som heter Ove och det står klart att Paula inte riktigt tycker att den är fin nog. Tyvärr kan jag fortfarande vara en litteratursnobb, men då jag läste litteraturvetenskap var jag gräslig. Det är sjukt roligt att Bjärbo med små medel lyckas förklara så mycket om personerna. Det finns många riktigt fina scener i boken och inte sällan imponeras jag över såväl språk som innehåll.

Djupa Ro, är en allvarlig bok, svart på sina ställen, men kanske främst en bok som är superviktig. Bjärbo vågar skriva om det vi borde tala om, men sällan nämner. Hon gör det på ett riktigt bra sätt och får mig att både skratta och gråta. Litteratur när den är som viktigast. Jag skulle bli mycket glad om Djupa Ro finns med bland de nominerade till Augustpriset, men kanske kom den ut för sent för att ta plats där i år? Hur som helst är den värd all uppmärksamhet den kan få.