Jag beundrar Mats Berggren för vad han försöker göra i boken Onsdag kväll strax före sju, men beklagar att han inte lyckats bättre. Ganska ofta dyker just den här boken upp som tips på böcker som passar bra att läsa med elever och nu fick jag äntligen tummen ur att läsa den själv. Jag kommer inte att läsa den med mina elever.
En kollega läste boken samtidigt och när jag frågade vad hen tyckte blev svaret det något diplomatiska: jo, det fattas inte mycket för att alla stereotyper ska vara representerade. Och ja, så känns det lite. Som att Berggren verkligen ansträngt sig för att bredda rösterna som får komma till tals, men sedan förenklat dem så mycket att det inte blir mer än ett gäng stereotyper kvar. Jag sågar inte Mats Berggren som författare, för han har skrivit många böcker som är riktigt bra. Även väldigt lättlästa böcker. Den här gången tycker jag inte att han har lyckats.
De elever som behöver lättlästa böcker behöver inga fördomsfulla porträtt av ungdomar, de behöver karaktärer som är mångfacetterade och de klarar av att läsa om sådana personer. Nu blir det istället helt platt och i alla fall för mig föga engagerande. Tyvärr. Jag önskar mig lättlästa böcker där många röster får höras, inte bara förenklade och stereotypa sådana. Inga värstingar, inga förtryckta tjejer. Eller i alla fall inte bara.