Philip Teir möter Hassan Blasim

  
Hur är det att leva i Finland idag och skriva på ett annat språk? Det är första frågan från inledningstalare till båda författarna. Teir menar att han är medveten att de dialoger han skriver egentligen är på finska, då de flesta i Helsingfors talar just finska. Ibland läser han sina böcker översatta till finska och tänker att det äntligen blir det korrekta språket. Samtidigt måste han skriva om vad han vill skriva om och inte låta språket begränsa honom. Blasim skriver på arabiska och skojar om att han älskar Finland, men att Finland inte älskar honom. Han berättar om att det är svårt att vara en flykting från Irak, som bara förknippas med krig eller möjligen Koranen.  Som flykting menar han att det är ett ypperligt tillfälle att försöka förstå ett land genom att skriva om det och menar att fler böcker borde översättas så att vi kunde få fler böcker som berättar det vi inte kan läsa om i tidningar. 

Det finns många flyktingar som talar i arabiska i Finland och menar att han genom att tjuvlyssna till dem märker hur lika finnar och araber är. De vill alla hitta billig öl. Frågan är inte hur vi hjälper flyktingar, utan varför de flyr. Vi måste förstå hur vi hjälper dem på riktigt. Mellanöstern har varit Europas bensinstation och vi måste ta ansvar, inte bara fixa en konsert och skicka lite pengar.

Teir berättar om hur han tycker att det är konstigt hur finska politiker hanterar flyktingsituationen. Dessutom återkommer han till ölen och hur flytkingar inte kan vinna. Dricker de inte öl är de konstiga och dricker de öl är det lika konstiga. Blasim säger att han älskar Finland och att det är hans hem. Han älskar det på sitt sätt, men inte nödvändigtvis på ett sätt som alla förstår. Visst är han tacksam, men han kan inte vara tacksam hela tiden, han måste också få kritisera. Han är för västerländsk för Irak och för lite västerländsk för Finland. Han talar om hur viktigt det är att vi påpekar hur flykt och kapitalism hör ihop, hur det snart kommer ännu mer på grund av miljön. Det är det han menar med att vi måste förstå orsakerna till flykt. 

Hur skriver Blasim? Det är ointressant, säger han. Han stänger dörren och skriver. Det är inte viktigt hur han skriver. Andra saker han inte vill diskutera är hur han blev slagen på krogen av en finsk man som förolämpade både honom och hans finska flickvän. Synen pä att invandrare snor deras män eller något annat, hur kan det höra ihop med ett folk som anser sig vara utbildade och civiliserade. Det räcker inte att säga att det handlar om få människor som är rasister, utan diskutera deras beteende och hur det egentligen kan accepteras att någon tycker så. 

Vem är det som bestämmer vem som får komma hit, vad som händer med gränserna? Blasim talar om varför det är rätt väg att gå att öppna gränserna och inse att det kanske förändrar Europa, men att det inte behöver vara negativt. 

Teir påpekar att det finns många människor i Finland som är positiva till flyktingar och att de borde lyftas fram mer som positiva förebilder. Blasim säger att han absolut håller med, men att vi måste tala om hur vi föds kärleksfulla, men att hatet kommer krypande och att barn lär sig att hata. Vi behöver bli visa innan vi är gamla och ska dö, vi ska undervisa unga att bli visa, inte att bli bäst. 

Vi lever i tron att Europa är överlägset, att de som får priser är vita europeer. Det handlar om litteraturpriser till vita författare och fredspris till vita människor som startar krig. Och visst har han rätt. Betänk att fredspristagaren Eu nu stänger sina gränser  och stänger ute människor som behöver skydd. Hur egoitiskt är inte det. Blasim säger att han är stolt och glad över att finländare säger sig vara stolt över honom, men önskar att fler får skydd och att de som  representerar den arabiska kulturen inte alltid är de som är religiösa och konservativa. Det finns så mycket mer än religion, säger han.

Blasim talar om hur han ibland talar väl om Sverige i Finland och hur de inte vill ha ett Malmö. Ibland vill han flytta till Sverige, men han har en finsk son, är finsk medborgare och säger att Finland behöver honom. Teir vill inte heller flytta hit, för att han vill ha ett perspektiv som är finsk. Han är finsk, inte svensk, trots att det på ett sätt är som att komma hem att resa hit, då hans språk är det språk som talas här mer än i Finland.

Blasim är lite som jag när han skriver, han tänker länge och skriver sedan snabbt. Teir gör tvärtom och tänker mycket lite innan han börjar skriva. Han skulle inte kunna göra som t.ex. Westö och planera en massa innan, då skulle det kännas som skolarbete, säger han. 

De talar lite om samtida, arabisk litteratur. De nämner Adonis, men Blasim vill inte riktigt tala om honom. Adonis kritiseras för att inte kritisera diktatorn tillräckligt då han t.ex  säger att revolution ska komma från universiteten, inte från moskéerna. 

Jag blir riktigt sugen på att läsa Blasims noveller, trots att jag inte läser noveller så ofta eller speciellt gärna. Hans historier är inspirerade av allt han upplevt. Förr ville han bli den bästa författaren, det var som ett spel. Nu vill han ha roligt och det är roligt att skriva,  men han pratar hellre om världen och livet än om hur han skriver och vad han inspireras av. Att tala om skrivandet är både lätt och svårt enas de om.