Nu börjar hjärnan bli mör och det här är sista inlägget från årets Stockholm Literature för mig här. Ett par inlägg har det också blivit på Kulturkollo.
Colm Tóibin är årets huvudperson på många sätt och det är tredje gången han äntrar scenen. Den här gången tillsammans med Kristoffer Leandoer. Samtalet ska handla bland annat om mammor.
Nora Webster, som jag köpte signerad i går, handlar om en kvinna som blir änka och får ta hand om sina barn ensam. Leandoers senaste bok September handlar om en mamma som dör. Två mammor.
Leandoer talar om hur Tóibin tar stora saker och gör dem små och vardagliga i sina böcker. Hemmets närhet i kontrast till den stora världen. Att ge Tóibin ordet är att få en ström av ord tillbaka. Han berättar, deklamerar och funderar med sin fantastiska stämma och dialekt. Han menar att han som författare inte har kontroll över vilka vägar historierna tar. Att hans första bok skulle utspela sig i hembygden, den mörka och händelselösa, var en omöjlighet och han drog till Barcelona. Problemet var att han en vit in i boken inte hade något att säga. Han tänkte att han skulle blunda och sedan skriva ner det han tänkte på. Han fick fram meningar om havet med ett grått ljus över. Då lät han de irländare som han placerat i Spanien resa hem igen. Då blev det lättare att skriva. Han blev lyckligare, men överraskad, då att han inte trodde att det tråkiga, grå, konturlösa landskapet kunde vara fonden till bra historier.
Tydligen har Tóibin sagt att en lycklig barndom ger ett tomt papper och han fortsätter nu med att tillägga att det inte går att skriva utifrån ren lycka. Behövs en förlust av den lyckliga barndomen?, undrar Leandoer. Kanske är det så med oss alla att vi har förlorat något, om inte annat för att vi alla varit tonåringar och därmed förlorat sin barndom. Kanske har hans katolska uppfostran bidragit, säger Leandoer och det håller han med om. Men även en protestantisk uppfostran måste ge några bra effekter, säger Tóibin, då det i alla fall lär er att ta ansvar för era handlingar.
Sorgen i Nora Webster är massiv, men Tóibin ville leka med hur en mor måste spela normal och gå upp varje morgon för sina barns skull. Ytan är normal, men under finns sorgen. Det gör att läsaren kan följa karaktären på olika plan, på ett annat sätt än de som möter henne. Hon har en mask som vi läsare ser och kan se försvinna även när hon inte önskar det.
Hon har aldrig varit speciellt social, men kunnat gömma sig bakom sin sociala man. Nu när han är borta är hennes positiva mask borta. Hon är inte lätt att tycka om och det var något Tóibin ville leka med. Att få läsaren att sympatisera med henne, trots att hon är svår att älska. Han ville skapa en komplex karaktär.
Är det lättare att hantera och tycka om en sådan person i text, undrar Leandoer och talar om hur jobbigt det hade varit att ha henne som t.ex. kusin. Tóibin talar om hur läsaren efter kanske 30 sidor nästan blir Nora och därför är det lättare att acceptera och kanske förlåta.
Leandoer talar om parallellerna mellan Nora Webster och Henry James, som Tóibin också skrivit om. Ja, kanske finns de, en karaktär som utvecklas under många sidor har likheter och det behöver inte vara fel, utan kanske till och med rätt. Även Janes syster har likheter med Nora, som kvinna.
Kvinnor som talar om en sak, en oskyldig samtidigt som de tänker på annat, på samma sätt som män kanske talar om fotboll. Skillnaden mellan ord och tanke fascinerar Tóibin. Han talar också om hur det är lättare att skriva om de som inte har pengar än de som är miljonärer. Det finns ett större mellanrum mellan det liv som levs och det som kunde ha varit. Tóibin talar om Websters innestängda intelligens och ilska som en del av komplexiteten. Vad ska beskrivas och vad ska utelämnas? Tóibin låter Websters intelligens krocka med de dumma beslut hon gör, för att skapa en oförutsägbarhet.
Faktiskt finns det en viss sanning i Nora Webster genom kopplingarna tills hans egen mor. Vissa små minnesfragment av henne finns i boken, för att skapa en mer levande miljö. Han förlorade också sin far som barn, men trots att han själv är en del av boken, handlar den inte om honom. Han berättar också om hur olika minnen han och hans bror har. ”Han är ingen författare vet ni”, avslutar han.
Boken Nora Webster handlar om en änka, men också om fyra barn som förlorar en far, men på ett sätt också en mor. Barnen tar inte så stor plats, men ibland får de sin mors fulla uppmärksamhet. Tóibin ville undersöka konflikten mellan det hon inte gör och det hon gör. Han talar om att skapa ett mönster som är oväntat.
Det dubbla budskapet är lättare att skapa i text än i film och nu ska Tóibins bok Brooklyn bli film. Det var en märklig upplevelse att få någon annans bilder och att de kända miljöerna kan bli något annat. Nick Hornby skrev manuset och Tóibin är nöjd med resultatet och stolt över hur filmen blivit.
Han vill inte tänka film när han skriver, för då tror han att texten blir riktigt dålig. Den röda mattan är för andra och det är också andra som ska göra hans karaktärer levande för en filmpublik. Visst skulle det kunna göras även med Nora Webster men det är inte hans ansvar. Det som slår mig är dock hur skicklig Tóbin är på att skapa bilder, faktiskt även då han talar. Han är en sann estradör och en berättare ut i fingerspetsarna. Mycket imponerande.
Fint sammanfattat.