When in Moderna Museet måste det bli en tur på Olafur Eliassons utställning som fått namnet Verklighetsmaskiner. Jag är inte bra på modern konst ska erkännas, men det blir någon slags reflektion kring verken i det här inlägget.
Vi möts av en flygande fläkt som sprider sin kyla över rummet. Redan här förstår jag att jag inte ska försöka förstå. Jag ska bara uppleva. Fläktens rörelser är oförutsägbara, vilket ger en känsla av en riktig vind, men synlig källa.
Att leka med perspektiv och skuggor är spännande och det gör Eliasson. Han leker också med material, som i konstverket Moss wall. En vägg av fönsterlampor, som nästan glider ner över golvet. På håll ser det ut som en ullig ryamatta.
Eliasson fascineras av kalejdoskop och jag fascineras av de han skapat. Över huvud taget är hans användning av former riktigt snyggt.
I de mörka rummen blir jag lätt illamående av ljuskällorna och perspektivförskjutningen. Samtidigt är det en upplevelse jag inte skulle vilja vara utan och känslor väcks som är svåra att beskriva. Vattnet som förändras, i vissa fall lätt strilande som i konstverket Beauty. Sandstormen som skapas av en slang i The Sandstorm park.
Ett av mina favoritföremål är glasinstallationen Your condensation. Den ger mig en känsla av frid, vilket inte sker i alla rum. Vissa delar stressar väldigt. Det är utan tvekan konst som känns.
Andra delen av utställningen går via ett kreativt skaparrum, där ett gäng barn bygger till ett rum med väggar i olikfärgade färgfilter. De går att se igenom och färgerna blandas i labyrinten beroende på hur vi ser. För den som liksom jag är lätt klaustrofobisk är det lite läskigt att inte se utgången.