Det räcker nu

Hösten 2008 startade jag och en kollega ett nytt program på vårt gymnasium. Då hette det IVIK och var en ganska så ologisk förkortning på något som jag faktiskt inte kommer ihåg, men det handlade om en introduktion för nyanlända ungdomar som behövde grundläggande utbildning i svenska. Märk väl att det handlade om att just dessa ungdomar inte kunde svenska, i övrigt kunde de en massa.

Nu är en av dem utbildad fritidsledare och arbetar på ett av de boenden för nyanlända som vår kommun driver, en utbildar sig till tandläkare, en till apotekare, en kör buss, en har dumpat bussen för komvuxstudier, en har tre barn och har nu börjat plugga igen, en är tillbaka i sitt hemland och en annan kör lastbil i Norge. De är alla individer som betydde och betyder mycket för mig.

Under åren har jag mött många ungdomar som nyss kommit till Sverige. Sällan har jag mött så ambitiösa och drivna ungar. För ja, de är mina ungar. Inga änglar, utan ganska så vanliga ungdomar, om än med lite mer driv än de flesta. Alla är individer och ingen är särskilt skrämmande. Vissa är muslimer, andra kristna, andra buddhister och vissa helt ointresserade av religion. Vissa har flytt från krig, själva eller med sina familjer, andra har flyttat hit för att deras föräldrar flyttat till ett annat EU-land för att få ett bättre jobb och ett bättre liv, andra för att någon av deras föräldrar hittat en ny kärlek. Att det finns människor i vårt land som skräms så mycket över att dessa fortfarande unga nu blivit en del av vårt land är för mig helt obegripligt.

Sverige brinner. I helgen har någon eller några idioter bränt ner en byggnad i min kommun som skulle ha blivit flyktingboende. En byggnad som skulle ha gett skydd till människor som behöver ett bättre liv och en ny chans. Förut har ungdomar varit i samma byggnad på olika lägerverksamheter, då flyktingarna fått ett mer permanent boende kunde det blivit så igen. Nu finns inte den möjligheten längre.

Du får tycka vad du vill. Du får tycka att Sverige inte ska ta emot människor på flykt. Jag kanske tycker att du har helt fel och förstår inte hur du kan hitta argument för din åsikt, men jag kan acceptera att du tycker så. Däremot kan jag aldrig acceptera eller respektera de som bränner ner byggnader, de som som sprider hat och de som applåderar eller tyst accepterar dessa handlingar och åsikter.

Det handlar om människors liv, men också om Sveriges ekonomi. Att bränna lokaler som ska användas som flyktingboenden innebär en kostnad för vårt land. Det innebär också förlorade arbetstillfällen. Flyktingar är inte bara kostnader, utan också inkomster för den enskilda personen och skatteintäkter för kommunen.

Vi pratar för mycket om kostnader och för lite om vad de människor som kommer hit faktiskt bidrar med och kan bidra med i framtiden. Jag tillhör inte de som tycker att vi debatterar invandring för lite, tvärtom anser jag att Sverigedemokraterna har bidragit till att den politiska debatten är helt snedvriden. En människa är en människa är en människa och människans liv är okränkbart.

Jag inser att min verklighet kanske inte ser ut som alla andras. I mitt liv finns många så kallade ensamkommande flyktingbarn och för mig är de individer, inte en skrämmande massa som vissa tycks tro ska förstöra Sverige. Jag bor i en kommun som ganska nyss tagit sitt ansvar och tagit emot ett större antal flyktingar än de tidigare gjort och det är jag glad över.

Den här hösten har jag gråtit massor. Över människor som dör i Medelhavet. Över det hat som möter de som överlever. Över de som dödas av någon som vill förändra världen på ett sätt som få kan acceptera. Över de politiker som hetsar andra att använda våld. Över att någon väljer att bränna ner ett framtida flyktingboende i min närhet. Över mina nuvarande och gamla elever som är så viktiga för mig och som är värd en lika trygg värld som du och jag.

Jag hoppas att det vänder nu. Att vi som inser att hat inte är den rätta vägen kan bli norm. Att de som vacklar kan byta sida. Att sätta byggnader i brand är idioti. Det finns inget mildare ord. Jag skäms över att bo i ett land och en kommun där något sådant händer. Så dumt, så korttänk, så extremt korkat och omänskligt.

Och ja, det här är en bokblogg och därför ska jag tipsa om några böcker som jag tycker att ni ska läsa:

Om det vore krig i Norden av Janne Teller, en riktigt tänkvärd liten bok i form av ett pass, som vänder på perspektiven.

I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig av Christina Wahldén om Ombeni som flyr från Kongo till Sverige.

Little Bee av Chris Cleeve handlar om en flicka med samma namn som flytt till Storbritannien.

Medan mörkret faller av Anna Lihammer är en deckare som utspelar sig på 30-talet, men som är smärtsamt aktuell.

Lasermannen: En berättelse om Sverige av Gellert Tamas, handlar om Sverige på 90-talet och en mördare som sökte upp människor med annat ursprung. Skrämmande aktuell även den.

Drömmen om Sverige av Niklas Orrenius. Hälften av Syriens 22 miljoner invånare är nu på flykt. Härmöter du några av dem.

Fult folk: samtal med sverigedemokratiska väljare av Linnea Nilsson och Emil Schön. Ett försök att förstå, men nej, det går inte.

Besvara Sverige svenskt: ett reportage om Sverogedemokraterna av David Baas, för att det här är ett parti som jag håller ansvariga för utvecklingen i Sverige just nu.