Mycket känslor på Downton

Helgens avsnitt av Downton Abbey är del 4 av 8 av den sista säsongen, vilket betyder att vi då avsnittet (och inlägget) är slut har halva säsongen gått. Lite sorgligt är det allt.

Tom är äntligen tillbaka och det är jag glad för. Han också vad det verkar. Och familjen självklart. Detta trots att Edith gör sitt bästa för att skapa en konflikt mellan honom och Mary. De verkar sansade i alla fall och Tom ganska sugen på att göra något annat. Nu när han tydligen accepterat kapitalismen och verkar vilja leva enligt den amerikanska drömmen i England. Förhållandet mellan de båda är ett av de finaste i serien.

Mr och Mrs Carson är på bröllopsresa, inte på ett tillräckligt fin ställe enligt Mary, men ett ställe de valt själva. När de kommer tillbaka finns ett hus till deras förfogande, inte deras egna som ligger för långt bort, men ändå ett eget boende och även om Carson verkar sorgsen över att skiljas från sin säng och sitt rum, lär det bli mycket bättre. Lite kul att det hur Molesley fnittrar åt att behöva kalla Mrs Hughes för Mrs Carson. Han har en oväntad bundsförvant i Lady Violet, som dessutom tar sig till köket för första gången på 20 år.

Cora är den som driver på en diskussion om Yew Tree Farm när familjen Drewe flyttar. Daisy är ju säker på att hennes svärfar ska få ta över, men Mary, Tom och Mr Crawley verkar ha andra åsikter. Thomas berättar för Daisy att han hört att familjen ska bruka gården själva och hon blir självklart upprörd. Lite synd att hon inte undersökte saken mer innan hon drog förhastade slutsatser. Hon gör verkligen allt hon kan och försöker få Tom att lösa det. Tyvärr verkar Daisy ha lite för få spärrar och det var nära ögat att hon förstörde allt.

Roberts syster Rosamund blandar sig i sjukhusdiskussionerna, liksom Lady Violets väninna Lady Shackleton, som Violet hoppas ska bli en bundsförvant. De tränar inför middagen, men det går inte så bra som Violet hade hoppats. Det går livat till på middagen minst sagt. Isobels och Violets gnabbande är som alltid underhållande.

Rosamund har förresten ett uppdrag till Edith, som styrelseledamot för en skola för mindre bemedlade flickor. Planen är att bjuda kassören John Harding till Downton på middag och det visar sig att hans fru är Gwen, som jobbade på Downton före kriget och lämnade för att bli sekreterare. Med Sybils hjälp, vilket leder till ett fint samtal. Thomas avslöjar Gwen självklart, för helt trevlig har han inte blivit och hans agerande leder till en diskussion i köket. Det är tydligt att han är bitter på sin situation. Inte blir samtalet kring Gwen alls som han planerat, dessutom blir han blir uppläxad av Mr Crawley och Mary dessutom tackar honom för att ha väckt gamla minnen om den godhjärtade Sybil till liv. Som Baxter säger är han verkligen sin egen värsta fiende.  Thomas och Baxter har börjat utveckla en ganska så fint vänskap. Jag gillar det och är nyfiken på hur den utvecklas.

In på scen träder också Shackletons nevö (vilket underbart ord för övrigt). Vi får veta att systersonen heter Henry och när han dyker upp står det klart att Mary har träffat honom tidigare. Det doftar romantik och han verkar dessutom imponerad av hennes arbete. Även om han inte är direkt finkänslig.

Även mellan Daisy och Andrew verkar romantiken vakna oväntat nog. Väldigt vad många kärlekspilar som skickas ut. Blir det så att Daisey och Andrew blir ett par?

Mer polisproblem dyker upp. Ska det aldrig upphöra? Nu vill han träffa miss Baxter och tala om en Peter Coyle, som jobbade med henne förut och brukar utnyttja kvinnor för att själv kunna komma undan polisen. Nu är en ung kvinna anklagad för stöld, men polisen tror att han är skyldig. De tror att Baxter råkat ut för samma sak och vill att hon vittnar mot honom. Molesley tycker att hon ska göra det, men hon tvekar. Molesley rådfrågar Cora och Baxter är inte imponerad. Trots detta säger hon till slut ja.

Mary försöker verkligen hjälpa Anna och de hinner till läkaren innan hon förlorar ännu ett barn. Nu håller jag alla tummar för ett lyckligt slut. Bates är i alla fall mycket, mycket glad. Inga fler olyckor tack.

Lite oroad är jag allt över Roberts smärtor. Ska de ta död på självaste Lorden? Skämtet från Rosamund om att hans mor säkert kommer att vara på hans begravning gör mig än mer bekymrad.

Fyra avsnitt kvar nu och många lösa, men hoppfulla trådar. Det jag tycker mest om är kanske att de flesta, om inte alla, karaktärer blir mer och mer komplexa. Det är helt klart fördelen med en tv-serie framför en film. Eller en bokserie framför en fristående bok för den delen.