Det är sällan jag saknar ord, men idag gör jag det. Jag tänker på alla liv som påverkas av terrorism. I Paris, i Syrien, i Afghanistan, i Libanon, i Irak, i Grekland, i Sverige och i många andra delar av världen. Delar vi i vissa fall glömt av. I Europa stängs gränserna för de som flyr den terror vi också är rädda för. Vad löser det?
Det snurrar vackra och tänkvärda citat på sociala medier om hur vi ska välja ljuset och kärleken. Det är lätt sagt, men sällan lika lätt gjort. Men nödvändigt. Det måste vara rätt väg att gå.
Själv tänker jag på alla som drabbats av terrorn, men deras tårar blandas också med bilder av mina elever. De som spelade en teaterförställning om flykt och terror och de som höll på att skratta ihjäl sig åt mig igår då jag försökte tala dari, tigrinja och thai. Två sidor. Rädslan och gemenskapen. Jag önskar mig mer av det andra.
Just nu vill jag stänga av världen. Glömma alla löjliga bråk om vilket lands befolkning det är mest synd om, vilka flyktingar som kostar mest eller hur synd det är om de som får sina pengar snodda av människor på flykt. Jag vill ha medmänsklighet, inget annat. Det är många som drabbas när världen är ur led. Det är många som behöver hjälp. Terrorism ska alltid fördömas, men skulden ska inte spilla över på de som ingen skuld har.
En fanatiker är en fanatiker oavsett religion eller politisk övertygelse. Hur kan vi bota fanatikerna?
I förordet till den här mycket läsvärda boken skriver Nadine Gordimer:
”Amos Oz är förnuftets röst i det kaos av lögner och hysterisk retorik som präglar den globala debatten om pågående konflikter”
Vi behöver många förnuftiga röster nu.
