Ett av de finaste citat som delats med anledning av terrordåden i Paris är det av Warsan Shire. Självklart var jag tvungen att ta reda på mer om personen som citerades, för att inte riskera att dela något från någon som har åsikter jag inte kan stå för. Jag fann Warsan Shire, poet född i Kenya av somaliska föräldrar. Familjen flydde till Storbritannien då Shire var ett år och nu bor hon i London. Jag läste på en del och upptäckte en modig, ung kvinna som vunnit priset på flera håll i världen. Bland annat har hon varit ”Australia’s poet in residence” och arbetat tillsammans med ett aboriginskt konstcenter och 2013 utsågs hon till den första ” Young Poet Laureate for London”. Här finns en fin intervju med Warsan Shire som berörde mig mycket.
Så här säger Shire om sin första dikt:
I don’t ever remember not writing. My father is a writer; he is a journalist, publisher, activist, poet. I remember showing him my first poem in his small apartment and I don’t think I’ve seen him smile at anything like that, since or before. The poem itself was about Africa. I think I was eleven years old. It was dramatic. I think it even rhymed.
2013 kom Warsan Shires första bok Teaching my mother how to give birth och jag vore ingen riktig boknörd om jag inte lät den landa i min Kindle. Nu har jag läst den. Ingenstans i boken fanns citatet ovan, men det fanns så mycket annat. Vackra formuleringar, starka, hemska, viktiga. Metaforer som vid första anblick imponerade och sedan, när bilden blev tydlig, skrämde.
Teaching my mother how to give birth handlar mycket om kroppar och på ytan om kärlek. Det blir dock smärtsamt tydligt att det sällan handlar om kärlek, utan om att utnyttja andras kroppar. Kvinnors kroppar oftast.
Finast om kärlek är kanske ”Grandfather’s Hands” som berättar om den äldre kvinnan som döper varje del av den äldre mannens händer, som kysser varje del av dem och fortfarande längtar. Kärlek som den ska vara. Kontrasten är total i den korta dikten ”In Love and in War” som lyder:
To my daughter I will say,
’when the men come, set yourself on fire’.
Hemmets betydelse är också ett tema i Teaching my mother how to give birth. Dikten ”Conversations about home (at the Deportation Center)” börjar så här:
Well, I think home spat me out, the blackouts and curfews like tounge against loose tooth. God, do you know how difficult it is, to talk about the day your old city dragged you by the hair, past the old prison, past the school gates, past the burning torsos erected on poles like flags?
Längre fram i dikten konstateras ”No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Kanske är det den bästa sammanfattning av orsaken till och känslorna kring flykt jag läst. ”No one leaves home unless home is the mouth of a shark.” Smaka på de orden och inse hur mycket de som flyr har offrat.
Dikten ”Old Spice” handlar om en äldre man, en farfar eller morfar, som önskar att få se sitt hemland en sista gång innan han dör. De här raderna innehåller så många känslor i de till synes enkla orden:
Your Grandfather is dying.
He begs you Take me home yaqya,
I just want to see it one last time,
you don’t know how to tell him that it won’t be
anything like the way he left it.
Teaching my mother how to give birth är en av de starkaste böcker jag läst på mycket länge. Jag imponeras av Warsan Shires språk och de bilder hon målar upp med hjälp av det. Mycket vackert och berörande. Boken är också utgiven på svenska av Rastlös förlag och heter då Lära min mor att föda.
Jag håller med, oerhört vackert citat som sätter sig långt inne i själen.
Jag fastnade för det här citatet som jag också förstått är från honom: you have to understand,
that no one puts their children in a boat unless the water is safer than the land
Det verkar också vara hon. En dam med känsla för det precisa i språket.