Stenarna skola ropa

Jag insåg när jag gick igenom mina inlägg, att jag faktiskt inte skrivit något om Ruth Rendells klassiker Stenarna skola ropa, som jag läste i somras och diskuterade med Kulturkollo läser i oktober. Boken släpptes i nyutgåva i juni och det var därför naturligt att läsa den under semestern. Jag hade mycket höga förväntningar ska sägas och blev faktiskt en gnutta besviken. Det var en väl förutsägbar historia tyckte jag, men någonting fick den ändå att stanna kvar i tanken. När jag sedan började diskutera den med andra växte den och blev riktigt bra. Vissa böcker behöver samtal för att riktigt komma till sin rätt. Stenarna skola ropa är definitivt en sådan bok.

Det avslöjas redan på första sidan att Eunice Parchman är en mördare och att orsaken till det är att hon inte kan läsa. Hur det hela hänger ihop vet vi dock inte. Vi får följa Eunice liv som hembiträde hos familjen Coverdale och hur hon på ett sätt har ett riktigt bra liv, men ändå blir frustrerad och arg ibland. Hon älskar sitt rum och sin tv, men avskyr när hon tvingas hantera sin analfabetism och därmed riskerar att tappa kontrollen.

Familjen Covendale består av två vuxna och två barn, men barnen är inte deras gemensamma. Det betyder att sonen är hemligt förälskad i systern och trots att han inte är den som agerar i första taget, ger det ändå historien en twist. Dottern är för övrigt den person jag tycker mest om.

Det är när Eunice blir vän med den mycket märkliga och hysteriskt religiösa Joan Smith som historien blir riktigt märklig och vägen mot den till synes oundvikliga katastrofen tar sin början. Inte så väldigt spännande, mer fascinerande och intressant.

Jag är glad att jag läste Stenarna skola ropa och jag är ännu gladare att jag diskuerade den med andra boktokar i Kulturkollo läser. Det gav boken en helt annan dimension.