Den här hösten har varit så tung och mörk. Inledningsvis fanns ett eko av Reinfeldts ”öppna era hjärtan” och människor här hjälpte andra människor som tagit sig hit. Vissa tog sig till och med ut i Europa, ner till Grekland, för att hjälpa. Jag fick hopp om mänskligheten. Men snart började de kritiska rösterna bli många, de flesta rent hatiska och så började det brinna. Byggnad efter byggnad som skulle blivit boenden för människor på flykt förstördes. En person begav sig beväpnad till en skola med syfte att döda. Många var chockade, andra applåderade.
Från politiker hördes fler och fler hårda ord. Konstigt nog inte mot de som hatade, eller ens de som brände, utan om de som flydde. De var för många. De behövde söka skydd på annan plats. Helt plötsligt var det inte de som flydde som hade vi svårt, utan vi som bodde här i tryggheten. Vi som snart kommer att julhandla för miljoner bor tydligen i ett kaos, i alla fall försökte vissa politiker att få det att verka så. Vissa använde till och med skattepengar till Grekland för att dra ner och sprida lögner om Sverige.
Och så dödade terrorn människor i Paris. En fruktansvärd händelse. Liksom de som hänt i andra länder, muslimska länder. Daesh var det nya namnet vi lärde oss för dessa terrorister och Säpo trodde att planer smeds för att döda även i Sverige. Det kunde vara en 22-åring som inte alls försökte gömma sig, en ung man som fick sitt namn och sin bild spridd i media, men som visade sig vara oskyldig. Paniken kring ”dom andra” är oroväckande.
Ingen kan göra allt, men vi kan alla göra något. Ordet är mitt sätt att göra något och 12 december deltar jag i Kulturkollos bloggstafett för medmänsklighet, mot rasism och hat. Vill ni veta mer och anmäla er kan ni klicka här. Har du ingen egen blogg, men vill delta går det utmärkt att gästblogga på Kulturkollo.