Sista avsnittet av sista säsongen

Visst finns det ett julavsnitt kvar, men i lördags sändes det sista ordinarie avsnittet av Downton Abbey. Det är sorgligt.

Edith tvekar och vet inte vad hon ska svara på frieriet. Det handlar om Marigold. Hon vill inte bygga äktenskapet på en lögn och vågar inte berätta sanningen. Cora och Rosamund tycker att hon ska berätta. Nu när Berties arbetsgivare och kusin dör i Tanger blir läget ett annat, då Bertie får ärva egendomen. Mary är inte glad över att Edith kan bli mäktigare än resten av familjen.

Kanske är det därför Mary lyckas lirka ur Tom sanningen om Marigold. Rosamund vill att familjen ser till att Bertie får reda på sanningen, vilket leder till en konflikt mellan henne och Robert. Mary verkar göra allt för att ”råka” försäga sig.

Polisen är tillbaka igen och nu är det mrs Patmore som är i trubbel. Hennes första gäster var på kärlekssemester, utan att vara gifta. Nu är den bedragne äkte maken ute efter hämnd. Många skrattar i smyg, men Carson är inte imponerad. När de får veta att gästerna avbokat borde de inte skratta längre. Stackars mrs Patmore. Rosamund föreslår att familjen ska gå dit och försöka få den lokala tidningen att skriva om besöket. Carson är självklart inte imponerad, men när han försöker få mrs Patmore att få familjen att hålla sig utanför, förklarar lorden att de är skyldiga henne hjälp som tack för all lojalitet. Fotot på Rosamund, Robert, Cora och mrs Patmore utanför pensionatet är fantastiskt.

Molesley har fått jobb, men vet inte riktigt hur han ska våga fråga Mr Carson. Fråga inte, berätta bara, säger Baxter, men det lugnar inte Molesley. Han vågar berätta, men Carson är rätt otrevlig. Tur igen att hans fru är vettigare och lyckas få honom att acceptera det nya arrangemanget.

Väl i katedern får Molesley det tufft. Klassrummet är i kaos. Stackars man, han känner sig som en bluff. När han berättar för klassen om sitt eget liv och hur långt han kommit med hjälp av utbildning får han dem över på sin sida.

Daisy som klarade proven med höga betyg och när hon smyger in i skolan och lyssnar på Molesleys samtal med eleverna imponeras hon av hans naturliga fallenhet ör undervisning. Hon berättar för de andra i köket och Molesley får en applåd. Bates påpekar hur väl värd han är all lycka. Fint.

Thomas beter sig märkligt och Baxter anar oråd. Hon springer från skolan, dit hon följt Molesley och med Andys hjälp tar hon sig in i badrummet, där de hittar Thomas blödande i badkaret. Han har försökt ta sitt liv. Kanske är det här den starkaste av avsnittets starka scener. Mrs Hughes hjälper dem och Carson blir den som får berätta för familjen. Mary skyller på sin pappa, något som gör honom riktigt upprörd.

Isobel hälsar på såväl sin gamla kärlek lord Merton som hans blivande svärdotter. En svärdotter som är hal som en ål. Att Larry inte är med på sin blivande frus arrangemang är tydligt och Isobel kräver en inbjudan direkt från Larry.

Mary försöker övertyga andra att hon inte sörjer förhållandet med Talbot. Jag är dock osäker på om hon lyckas övertyga sig själv. Det verkar onekligen inte så då Tom berättar om samtalet med honom. Tom försöker övertyga henne att inte ge upp. Han är helt säker på att Talbot är den rätte.

Talbot dyker upp oanmäld, men Tom verkar inte överraskad. Mary är inte imponerad. Jag håller tummarna för Talbot, men han verkar få det tufft. Så också Tom. Jag tror att Anna har rätt i att Mary inte klarar av någon jämbördig, som får henne att tappa kontrollen. När Henry ger sig av är hon helt klart mycket besviken, tills hon tar på sig masken igen.

Det är i besvikelsen hon tvingar fram ett erkännande från Edith om Marigold, för som Edith strax innan sa, klarar hon inte av att systern har mer lyckad än hon är. Bertie är mest besviken på att Edith inte berättat tidigare och vill inte gifta sig med någon han inte kan lita på och som inte litar på honom.  Vilket tråkigt avsked. Det Mary gjorde var hemskt och Tom blir riktigt arg på henne och kallar henne en feg översittare. Visst behövde Bertie veta, men sättet han fick veta det på var inte okej. Ediths avsked av sin syster är inte nådigt och visst förtjänar Mary det, men jag kan ändå inte låta bli att tycka synd om henne. Hela familjen vänder sig mot henne och hon kan liksom inte sluta vara elak.

Det är bara inför Anna hon vågar vara ärlig. Inför henne visar hon känslor och vågar vara så ärlig som hon kan. Besöket hos den sängliggande Mr Barrow är också riktigt fint. Hon är så dubbel. Samtalet där alla likheter mellan de båda är riktigt bra. Ingen av dem kan låta bli att vara elaka och det har gjort dem ensamma och olyckliga. Där svämmade tårkanalerna över.

Edith reser till London och träffar den hemlighetsfulla Cassandra Jones. Och hjälp vilken överraskning det är att få veta att Spratt är Cassandra Jones.

Violet kommer tillbaka och verkar ha haft kontakt med Tom under resan. Hon är inte så lite irriterad över att Spratt inte fanns på plats då hon kom hem. Hon försöker få Mary att förklara sig och Mary erkänner att hon ångrar sig, men att hon bara råkar säga saker om Edith, att det är som att hon inte kan höjda sig. Violet är så skön då hon ber Mary att strunta i meriter och fokusera på kärleken, Gillingham må ha haft alla yttre element, men han var inte smart nog, inte stark nog. Det är Henry Talbot. Och där bryter Mary ihop och berättar om sin rädsla för att bli änka än en gång. Om skräcken för bilar och ännu en olycka. Hon vill inte be honom sluta, då är hon rädd att han skulle avsky henne. Violet berättar att hon tror på kärleken och att hon önskar Mary kärlek, men först behöver hon sluta fred med sin syster och sig själv.

Hon besöker Matthews grav och förklarar för honom att hon tror att hon hör ihop med Talbot, men att hon alltid kommer att älska honom. Tårar igen. Shit, vilket starkt avsnitt. Hon möter Isobel, som berättar att hon gärna ser att hon gifter sig igen. Och så kommer han, Talbot, den blivande mr Mary Crawley. Han som är hennes jämlike. Det blir bröllop och det snart, redan i det här avsnittet. Och Edith kommer. Ursäkten och samtalet systrar emellan är känslofyllt. De hör ihop trots allt.

Bättre kunde det inte sluta. Nu vill jag se Annas barn och Ediths lycka i julavsnittet.