Idag vill jag lyfta fram en framstående idrottare, nämligen Anja Pärson. Jag älskar att titta på utförsåkning och Pärsons bredd gjorde henne extra spännande att se.
Anja Pärson föddes i Ingemar-Stenmark-land, dvs i Tärnaby, där skidåkningen självklart är viktig. Men pappa Anders som tränare gick det under många år hur bra som helst och hon fick göra segergesten ”sälen” om och om igen.
Hon tog 1 OS guld, 7 VM guld och 42 världscupsegrar, det är riktigt, riktigt bra. OS i Turin 2006 och VM i Åre 2007 hörde till höjdpunkterna i karriären. Det coola är att hon vunnit VM- och/eller OS-medaljer i alla fem discipliner. När hon vann sin första världscuptävling i Mammoth Mountain 19998, låg hon på 15e plats efter första åket, men slutade som den då yngsta vinnaren i världscupen.
Jag älskar Anja Pärsons tuffhet och följande citat ur artikeln Så blev Anja Pärson Sveriges bästa idrottskvinna, publicerad i DN skriven av Johan Esk, finns ett citat som gör mig lite ledsen:
Hon har sagt att hon skulle vara den lyckligaste på jorden om hon vann Jerringpriset men att hon inte går hem i stugorna. Det hoppas jag att hon numera skiter fullständigt i. Jämlikheten har inte kommit så långt att en idrottskvinna får vara så stark, tuff och stenhård mot sig själv och ändå gå hem hos alla.
Hos mig går hon definitivt hem. Det behövs många starka kvinnliga förebilder som vågar ta plats. Att någon får skit för det är riktigt tråkigt. För mig är Anja Pärson den största och kaxigheten ett bonus.
2012 var Anja Pärson sommarpratare och berättade då om sin stora kärlek Filippa. En kärlek hon hållit hemlig i flera år. Är det inte tragiskt att det ska behöva vara så? Nu har de två barn tillsammans och förhoppningsvis får de leva precis det liv de önskar.
Åh! Anja är även min idol! Jag tyckte också att det var märkligt att hon inte gick hem i stugorna. Sedan ville hon inte bli en symbol för gayrörelsen, vilket många hade svårt att acceptera, men det är ju också ett valman måste få lov att göra hur känd man än är.