Nu blir det musik. Visst har jag lyssnat lite på Annika Norlin, både som Säkert! och Hello Saferide, men den senaste tiden har det varit hennes musik som ljudit i bilen mest hela tiden. Det började med att jag skulle chefa för en Lyrikvecka på Kulturkollo och fick för mig att intervjua någon musiker. Valet föll på Annika Norlin, som då var bokaktuell och snabbt som blixten kom ett ja på förfrågan om intervju. Nu fick jag grotta ner mig i hennes musik, för att kunna ställa hyfsade frågor. Jag fastnade och fortsatte lyssna, lyssna och lyssna.
Jag har sjungit mig hes till Det kommer bara leda till nåt nytt (ja, jag är svag för duetter), njutit av Är du fortfarande arg? (600 dagar, men vem räknar precis, en helt genial text) använt Det här är vad dom säger för eleverna att göra diktanalys på (för att bevisa att dikter inte behöver vara krångliga), kört alldeles för snabbt till Vi kommer att dö samtidigt (hur kan man undvika det?) och imponerats av Isarna, som välförtjänt utsågs till 2000-talets bästa musiklyrik av Babels tittare.
Sedan lyssnade jag på Annika Norlins sommarprogram i somras, medan jag målade huset och därefter älskar jag henne ännu mer. Så mäktigt att ägna ett helt program åt att tala om PMS. Så viktigt, så modigt och så behövligt.
Men vackrast och sorgligast är kanske ändå den här, trots tempot:
Och visst är Hello Saferide bra också. Som den här låten till exempel. Dessutom har Norlin också varit eminent programledare på p3, icke att förglömma.
Annika Norlin at Gröna Lund
Åh, Annika! Som jag h ar älskat och gråtit till hennes musik. Det finns en särskild plats i hjärtat för Annika Norlin.
har nog inte lyssnat på henne, tack för tipset!