Lena Sundström är en av de vassaste skribenter jag vet. Jag har följt henne länge som journalist, men det var först då jag läste Världens lyckligaste folk 2009, om den politiska utvecklingen i Danmark, som jag riktigt fastnade för henne. Därefter läste jag fantastiska Saker jag inte förstår — och personer jag inte gillar, där hon totalt sågar en massa reformer och privatiseringar på ett såväl kunnigt som brutalt roligt sätt. Ännu har jag inte läst senaste boken Spår, om den svenska regeringen samarbete med CIA kring en avvisning av två terrormisstänkta egyptiska män, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, vintern 2001. Boken nominerades till Augustpriset 2013.
Lena Sundström har varit programledare för Kalla fakta på TV4, skrivit krönikor i Aftonbladet och diverse texter för DN, bland annat om gårdagens dam Taiye Selasi och visselblåsaren Edward Snowdon. Nu har hon ganska nyss värvats till Svt och jag ser henne gärna på tv, men skulle ännu hellre läsa en ny bok.
Som officiell person är Lena Sundström allt jag önskar att jag var. Hon är kunnig, har en vass tunga och en lika vass penna och är riktigt allmänbildad. Det visade hon inte minst i På spåret, då hon tävlade tillsammans med maken Bo Sundström.
Foto: Ola Kjelbye