Jag skulle undvika att bli politisk i den här kalendern tänkte jag, men idag skiter jag i det. Jag måste nämligen ha med Gudrun Schyman som en av de 31 damerna i december. Jag röstar varken på Vänsterpartiet eller F! (mer än i valet till EU-parlamentet senast) ska jag erkänna, även om dagens politiska läge kanske tvingar mig vänsterut i nästa val. Däremot har jag alltid beundrat Gudrun Schyman. Inte alltid hållit med henne eller ens tyckt att hennes agerande varit vettigt, men alltid hyst en beundran för hennes oförtrutna övertygelse.
Som partiledare för Vänsterpartiet under tio år mellan 1993 och 2003 var Schyman långt ifrån okontroversiell. Hon var den första partiledaren som tog avstånd från kommunismen och dessutom partiets första kvinnliga ledare. Det var också hon som på allvar förde in feminismen som en parameter i partiets politik. Ett av hennes mest kontroversiella tal var det som kom att kallas för ”Talibantalet”, där hon talar om mäns våld och hur det är samma strukturer som förtrycker kvinnor i talibanernas Afghanistan, som i Sverige. Eller riktigt så sa hon inte egentligen. Hela talet hittar du här.
År 2003 framkom att Schyman inte haft koll på deklarationen och gjort avdrag för saker hon inte själv betalt. Hon erkände sig skyldig och fick 50 dagsböter. Det en penibel kväll på rave lite lagom berusad var kanske inte det som ens en populär partiledare kunde överleva. Året efter lämnade hon partiet och fortsatte ett tag som politisk vilde, tills hon blev frontfigur i nybildade partiet Feministiskt Initiativ.
Schyman är en förebild för att hon vågar säga saker som andra kanske bara tänker. På gott och ont. Jag hade äran att träffa henne för ett antal år sedan, då hon gästade min arbetsplats och slogs av den trygghet i kombination av en övertygelse att världen kan bli en bättre plats, som hon utstrålade. Andra provocerades av henne och så är det troligen med alla politiker som vågar vara ärlig och passionerad.
Sverige behöver Gudrun Schyman, liksom vi behöver andra modiga kvinnorsom är eller varit aktiva politiskt, som Birgitta Ohlsson, Maria Wetterstrand, Annie Lööf och Margot Wallström. Varje gång jag åker bil lyssnar jag på Eva Franchells Väninnan, om Anna Lind och det blir smärtsamt tydligt hur svårt kvinnor har det inom politiken.
Jag beundrar Gudrun Schyman för att hon är cool på riktigt.
Foto: Magnus Bergström