Det är inte så lite knäppt att jag lyckats missa att skriva om Där vi en gång gått av Kjell Westö, som var bokcirkelsbok då jag var med Breakfast Bookclub i Helsingfors. Det blev bara ett kort inlägg om den promenad i Westös fotspår och mötet med honom hos förlaget Schildts & Söderström, vilket betyder att jag måste försöka få ihop något i alla fall halvvettigt så här ett gäng månader senare. Inte så tokig tajming trots allt, då pocketen kommit i nyutgåva.
Där vi en gång gått var den andra boken jag läste av Kjell Westö, den första var Hägring 38. Då handlade det om tiden för andra världskriget, nu förflyttas vi ännu längre bakåt i tiden, till den första halvan av 1900-talet och det är som vanligt Helsingfors som porträtteras, även om några av karaktärerna förflyttar sig. Vi får träffa de med tillgångar och de utan och sällan mötas de två. Mest intressant är kanske Lucie Lilliehjelm, rik och frispråkig och vidrigast är hennes osympatiske bror Cedi. Fotografen Eccu Widing är kanske, om någon kan anses vara det, bokens huvudperson, medan läraren Ivar Grandell håller sig mycket i bakgrunden och betraktar. I filmatiseringen fungerar han som berättarröst.
Det var intressant att läsa om kriget mellan de röda och de vita, av vissa kallade inbördeskrig, av andra frihetskrig. Det blev tydligt under besöket i Helsingfors att det är en känslig tid i Finlands historia. Snart är det hundra år sedan och frågan om vad och hur det ska firas lär bli (eller redan vara) delikat. Westö har fått kritik för att han anses ta de rödas parti, men själv talade han i Helsingfors om vikten av att faktiskt även lyfta vad de vita gjorde mot de röda och inte bara tvärtom.
Det bästa med Westös böcker är att jag lär mig mycket, utan att böckerna är allt för tunga. Jag ska dock erkänna att det tog ett tag innan jag kom in i den här boken, som inte är lika omedelbar som Hägring 38, men det var helt klart mödan värd och flera av karaktärerna dyker fortfarande upp i mina tankar ibland.
I Helsingfors köpte jag Gå inte ensam ut i natten, som utspelar sig på 60-talet och där finns tydligen en äldre Lucie med på ett hörn. Troligen kan den bli ett bra sommarprojekt, för Westös böcker är riktiga tegelstenar som kräver koncentration.
Kommentarer är stängda.