Helena skriver idag på Kulturkollo om sorgen över att barnen växer upp och det inte finns någon att läsa barnböcker för längre. Det finns böcker hon saknar och jag känner verkligen igen det. Ännu mer kan jag sakna att inte få läsa nya böcker i serier jag och grabbarna O tyckt mycket om, som Vem-böckerna. Ibland får jag lust att sätta mig en stund på biblioteket och botanisera bland böcker som jag just nu inte kan läsa för någon, men snart har jag förhoppningsvis en liten i min närhet att låna för sagostunder.
I tio år har Stina Wirsén skrivit och ritat de fantastiska Vem-böckerna. En period läste vi Vem blöder? varje dag, då grabbarna O älskade att läsa om de snickrande djuren, stackars fågel som fick en trasig näbb då kanin slog honom med hammaren. ”Inte meninen”, sa de i kör och tyckte så vansinnigt synd om kanin som alla blev så arga på. Väldigt ofta även Vem är arg? och min kanske största favorit Vem bestämmer?, där lilla och stora Nallen läser, bråkar, badar och skyndar till förskolan. Vems hus?, som kom i höstas har jag inte läst och det känns riktigt tråkigt. Att den är i kartong med utvikbart golv och tillhörande pappfigurer gör mig riktigt lässugen. Faktum är att vi läste en del böcker i serien efter att grabbarna O lärt sig läsa själva, mest för att jag hade svårt att släppa serien, men också för att ungarna faktiskt gillade dem. En favorit då var Vems bebis?, som är en genial historia om adoption.