På Bokmässan lyssnade jag och Anna på ett seminarium med Milena Busquets och Guadalupe Nettel modererat av Sonja Schwarzenberger. Ett mycket bra och intressant samtal om att skriva självbiografiskt i romanform, men när de tre kvinnorna började diskutera kvinnliga och manliga författare och varför de senare får så mycket mer uppmärksamhet sa Milena Busquets att det säkert berodde på att de var bättre. Helt allvarligt. Nettel försökte få henne att medge att det var ett skämt, men Busques fortsatte att hävda sin åsikt. En åsikt hon självklart får ha. Sonja Schwarzenberger blev så provocerad att hon brast ut i ett rungande ”fuck you” och uttalandet påverkade helt klart mitt sätt att se på författaren.
När jag tipsade om Milena Busquets bok Allt detta går över på Kulturkollo påpekade Anna att huvudpersonen var så irriterande att hon knappt kunde läsa boken. Jag tyckte också att Blanca var rätt irriterande, men jag charmades ändå av henne. Sedan lyssnade jag på Milena Busquets och blev ganska så irriterad på henne, men det spillde inte av sig på Blanca, som jag redan tagit till mitt hjärta. Om jag skulle ha läst boken efter författarsamtalet skulle jag säkert tänkt att Blanca var Milena och kanske inte tyckt att hon var det minsta charmig.
På Stockholm Literature var det istället Ebba Witt-Brattström som visade sig vara en riktigt snobbig besserwisser i sin intervju med Dong Thu Huong. Hennes före detta make, som jag alltid irriterat ihjäl mig på av samma anledning, fick mig dock att ändra uppfattning lite under Bokmässan 2014.
Ibland står författaren i vägen för sina böcker. Andra fall jag kan komma på är Carl-Johan Vallgren, som är en bra författare i många fall, men hans syn på världen klarar jag inte alltid av. Inte blev det bättre av att jag läste Myggor och tigrar, som berättar en syn på en större historia självklart, men som berörde mig illa.
Jag hade börjat mjukna något när det gäller Karl Ove Knausgård, men så kom hans jäkla cykloptext och jag återgick till att våga vägra Min kamp. Viveca Sten blev jag inte direkt mer sugen på efter På spåret, även om jag faktiskt inte irriterade mig på David Lagercrantz, som hela mitt twitterflöde verkade göra.
Ibland undviker jag att läsa böcker som riskerar att förstöra min syn på mina favoritförfattare. Lite fegt kan tyckas. Det är därför jag inte läst Johanna Ekströms Om man håller sig i solen, för att slippa läsa hemska saker om Per Wästberg.
Oftast är det dock tvärtom. Författare som gör ett sympatiskt intryck, som till exempel Kjell Westö, gör att böckerna med större sannolikhet blir lästa. Lisa Bjärbo är så himla trevlig att jag absolut måste läsa hennes böcker (som också är riktigt bra) och detsamma gäller många andra författare.
Vilka författare står i vägen för din läsning och vilka gör att du vill läsa mer?
Bengt Ohlsson läser jag inte efter hans gnälliga inlägg om att behöva låtsas vara vänster. Knausgård står jag heller inte ut med. Kristina Sandberg och Vibeke Olsson gillar jag skarpt.
Håller med om Bengt Ohlsson. Han tappade i sin löjliga vänsterkritik.
Jag brukar nog försöka att se författare och deras verk som separata ting, men det är så klart svårt. Till exempel har jag hört mycket bra om Ender’s Game, men Orson Scott Card är en sådan fruktansvärt vedervärdig människa så den kommer jag aldrig att läsa. Dels för att att jag bara inte kan bortse från vem som skrivit den, men också för att jag inte vill att mina pengar ska gå till varken honom eller den typen av organisationer som han brukar donera till.