Tänk att våga lämna ut sig helt. Att vara så naivt ärlig. Jag beundrar Lars Lerin för det, liksom jag självklart beundrar honom för den fantastiska konst han skapar.
I ett sommarprogram för några år sedan berättade han öppenhjärtligt om hur han träffade sin man Junior. Jag var ute på promenad och minns hur jag började gråta av alla känslor Lerin förmedlade. Osäkerheten, alla problem och så äntligen kärleken.Det var faktiskt mitt första möte med Lars Lerin och sedan dess har jag lyssnat på fler radioprogram och dessutom sett utställningar med hans konst.
I serien Vänligen Lars Lerin söker han efter vänner. Ett socialt experiment kallar han det, men konstaterar att det verkligen hade varit lättare att bara vara hemma. Inte bättre, men enklare. Finstämt och ärligt närmar han sig i första avsnittet Anni-Frid Lyngstad. Två ganska blyga personer som verkar finna varandra. Anni-Frid är imponerad över hur Lerin trots sin blyghet vågar berätta om sitt liv. Jag håller med henne och tycker om hur driften att berätta och inte skämmas är fin.
Charmiga är också samtalen med Junior om huruvida Anni-Frid och Lars passar som vänner. Junior menar att två personer som sitter hemma och skriver bok säkert kan finna varandra. Stundtals blir det dock ett väldigt smärtsamt samtal, fint, men sorgligt. Eftersom Lerin själv öppnar sig, får han också sin samtalspartner att göra det.
Vänligen Lars Lerin är ett ljus i januarimörkret. Jag tittar vidare …
Jag håller med dig, det är något med Lars Lerin som gör att man tycker om honom.Tyvärr blev det inte av att jag såg utställningen på Akvarellmusét och det är jag lite ledsen för.
Det var en fin utställning. Vi var där med jobbet som uppstart förra året, annars hade jag nog inte kommit iväg heller.