Förra veckan skrev jag ett inlägg om författare som står i vägen, om de som har åsikter eller ett sätt att uttala sig på som gör att jag inte kan läsa deras böcker. Igår blev listan längre. När maskerade män härjade i Stockholm och jagade gatubarn valde författaren Katerina Janouch att skriva tweets som handlade om att hon tillhörde team huliganerna, eller ”hulliganerna” (sic!) och att det var bra att någon gav de marockanska gatubarnen vad de förtjänade. De hon kallar slödder är gatubarnen, inte de som maskerar sig och ger sig ut sig ut på gatorna med målet att skada. Patrik Lundberg skriver om faran av att kända personer i alla fall till synes tar de högerextremas parti och jag kan inte annat än att hålla med.
Tweetsen är borttagna nu, men det figurerar en hel del skärmdumpar. Kvar finns dock Katerina Janouch ursäktande inlägg på Facebook, ett öppet brev där hon menar att hon bara tar ställning för kvinnor och att den kritik hon fått på sina tweets handlar om att även hon är kvinna. Jag baxnar. Hat är aldrig okej och de hatiska meddelanden Janouch fått är det självklart inne. Där har hon en poäng, hatet på nätet är vidrigt och det drabbar definitivt kvinnor hårdast. Ofta handlar det om samma kategori män som de som bildade lynchmobb i Stockholm igår, men de männen lär inte skicka hatiska mail nu.
Jag hatar inte, men är djupt bekymrad över att så många normaliserar våld och hat. Om nu problemet med gatubarnen är att de är våldsamma förstår jag inte hur det ska bli bättre genom att använda våld mot dem. Jag förstår inte heller hur kvinnor på något sätt skulle må bättre av att vi för medborgargarden likt Jobbiks i Ungern, som beskrivs i boken De hatade: Om radikalhögerns måltavlor av Magnus Linton. Det får i alla fall inte mig att känna mig säkrare på gatorna. Katerina Janouch har rätt i att de som hatar är skyldiga henne en ursäkt, men jag kan inte för mitt liv förstå hur hennes öppna brev kan ursäkta de tweets hon publicerat.
Problemet med dagens samhälle är inte att det inte är okej att säga vad man tycker, för det är det, utan att den sanning och verklighet som högerextrema målar upp blir sanningen. Nej, vi vill inte ha gatubarn i Sverige, det är ovärdigt vårt land, men att ge sig ut på jakt efter dem för att rensa upp är definitivt ingenting som ens andas demokrati. Vi vill inte heller ha ett samhälle där kvinnor begränsas, men inte heller en förenklad debatt där flyktingar bär hela skulden. Det enda som sker är att rädslan och hatet ökar.
Nu undrar jag hur Katerina Janouchs förlag kommer att reagera, de är flera. Klart är att jag är ganska så osugen på att läsa fler böcker av henne. Sedan är det tyvärr så, som en bokbloggare så riktigt påpekade, att den som följt Janouch på Twitter ett tag tyvärr inte borde vara förvånad.
Jag tycker det där är komplicerat. Om man väljer att inte läsa en bok av någon vars åsikter man inte delar, tar man ställning då? På vilket sätt? Hur märks det? Om man inte är uppdaterad, och läser en bok och sedan efteråt får veta det, vad innebär det? Jag har läst två böcker av Janouch, och inte störts av inbyggt människoförakt. Ibland så kan jag annars undra över schabloner, och rasistiska uttalanden i böcker, utan att på något sätt kunna utläsa efter eller före att det är författarens åsikt.
Sen är nästa fråga – ska vi bara läsa sådant som stämmer med våra egna åsikter? Jag har funderat på att läsa en del kontroversiella böcker bara för att bilda mig. Kunna argumentera och diskutera. Men det är väl en annan fråga än det här.
Hoppas du förstår vad jag menar. Att starkt reagera på tweets/uttalanden av den här typen ska man förstås göra, men sen då? Är det mer en känsla av obehag som gör att du inte vill läsa mer av henne?
Det är mer en känsla av obehag och en ovilja att stötta officiellt. Ologiskt kanske, vilket jag skrev mer om i förra inlägget, men mina känslor styr ofta vilket säkert kan bli mer eller mindre logiskt. Mycket handlar det dock om vem jag som bloggare vill bli förknippad med och Janouch är inte en av dem.