Foto: Lars Sundh
Bodil Malmsten är en av mina absoluta favoritförfattare, men nu får jag skriva om henne i preteritum. Diktsamlingen Det här är hjärtat blev hennes sista. Det är inte bara genom texterna jag minns Malmsten, utan genom hennes klarsynthet och mod. Hur hon betraktade världen på ett ibland annorlunda sätt och vågade beskriva den precis så.
Malmsten skrev en av de kanske bästa romaner jag någonsin läst, Den dagen kastanjerna blommar är jag långt härifrån. Hon kunde det där med vackra titlar Bodil Malmsten. Jag älskade också Loggböckerna, de små och inte sällan roliga betraktelserna av Frankrike, Sverige och världen. Varje gång jag läser eller hör något om en mullvad fnissar jag lite och tänker på trädgården de grävde upp, jag har också fått ett annorlunda förhållande till tejp.
Romanen som hon kämpade med och ofta talade om förblev ofärdig. Huvudpersonen bråkade och nu får hen aldrig bekanta sig med världen. Det är synd.
Bodil Malmsten blev 71 år gammal. Ett alldeles för kort liv är till ända och jag sörjer att en viktig och ärlig röst har tystnat. ”Alla dör ändå på slutet” skrev hon på Twitter och visst är det så, men det gör det inte okej.
tråkigt, har hennes senaste bok här, om sorgen
Det är egentligen ingen tröst – men allt som Bodil Malmsten gjorde finns kvar. Det kan vi ha med oss. Tankarna går till hennes nära.
Sant. Tror jag ska läsa om!