Jag har hur länge som helst tänkt läsa något av Leif G W Persson, då han anses vara en av våra främsta deckarförfattare och fått en massa priser. Valet föll på Mellan sommarens längtan och vinterns köld, främst för att titeln är så vansinnigt fin, men också för att den inleder en trilogi blivit omskriven.
Nu har jag läst sisådär 100 sidor och är så vansinnigt provocerad av huvudpersonen Bäckström, att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Jag förstår att det är medvetet och blandar på intet sätt ihop Persson med Bäckström eller någon annan av de mer eller mindre vidriga manliga poliserna, men jag klarar nästan inte att läsa vidare.
Här är det alltså inte författaren som på något sätt står i vägen, utan huvudpersonen. När det gäller författaren är jag ganska optimistisk och tycker så här långt att språket är bra och intrigen vettig, förutom en mängd än så länge lösa trådar och väldigt många namn. Knyts trådarna ihop kan det bi riktigt bra. Så ja, jag kommer att läsa vidare, men måste nästan kisa när det handlar om Bäckström.
synd att du inte fasnade för huvudkaraktären, titlen på boken var ju så fin. Kram
Bäckström är en obehaglig typ, men han fyller ju på sätt och vis en funktion i och med att han rör upp känslor! I nyaste boken Bombmakaren är han nästan inte med alls, så läs den någon gång om du vill ha en annan sida av GW. Tror dock att Den döende detektiven är hans bästa bok.
Ja, det är sällan man blir så irriterad på en huvudperson som man blir på just Bäckström, särskilt när han börjar prata om supersalamin. Annars så gillar jag Leif GWs deckare
Bäckström är så fruktansvärt vidrig att jag faktiskt gett upp den serien. Den om Lars Martin Johansson är mycket bättre 🙂