Vi har gubbvecka på Kulturkollo och idag skriver Lotta om en av mina fiktiva favoritgubbar, nämligen Matthew Cuthbert, som adopterar Anne till Grönkulla. Matthew är den snälla och hans syster Marilla den bistrare. I böckerna om Emily använder Lucy Maud Montgomery samma princip och placerar den föräldralösa flickan hos sina två ogifta fastrar, den snälla Laura och den stränga Elizabeth. Där finns ingen Matthew, men väl kusin Jimmy, som enligt vissa inte har alla hästar hemma, men definitivt har ett hjärta av guld. Han finns alltid där för Emily och är så där genomsnäll som bara snälla, gamla gubbar kan vara. Egentligen vet jag inte om Jimmy alls är lika gammal som Matthew (som för övrigt ska vara i någonstans mellan 50 och 60) men intrycket han ger är att han är gammal. Kanske är det en naturlig bild att göra karaktärer som är snälla extra gamla och grå.
Böckerna om Emily skrevs efter (de flesta) böckerna om Anne och ska enligt författaren innehålla fler självbiografiska drag. Emily blev också författare och skrivandet betyder mycket för henne redan som barn. Trots att Jimmy absolut inte skriver själv är han alltid uppmuntrande och den första som läser den bok Emily till slut skriver.
Just äldre män som vägvisare, peppare och försvarare är vanliga motiv i litteratur och film. Jag tänker till exempel på Sean Connerys Forrester i filmen Vem är Forrester? En gammal, på ytan vresig gubbe, som visar sig vara hur snäll som helst och gärna lyfter en yngre adept.
Mr Keating var kanske för ung för att vara gubbe, men det är inte Robin Williams enda vägvisarroll. Den förstående och kärleksfulle Sean Maguire gör att Will Hunting vågar mer än han tidigare vågat.
Har du några fiktiva favoritgubbar?
jag gillar inte gubbar… 🙁
Inte? Jag älskar gubbar, i alla fall den snälla sorten.