Egentligen är det konstigt att jag har frisörskräck, då jag sällan gör något drastiskt med håret nuförtiden. En del handlar det om håret, att jag inte vill att någon ska förstöra det, men mest handlar det om att jag har blivit så sjukt dålig på att kallprata. Jag har därför haft samma frisör i ungefär femton år och vi pratar exakt så mycket som vi känner för. Passar mig perfekt. Det är lätt värt att åka 2,5 mil för det.
Igår fick jag nöjet att sitta ner på rumpan i två timmar och bli snygg i håret dessutom. De där grå börjar ta över, så det känns extra skönt att få fixat färgen. En bok, en kopp kaffe och lugn. Vad mer kan man önska sig?
Det lyxigaste är att boka en fredagstid och ta bussen in. Då blir det vin istället för kaffe.
