Jag och Elin Lucassi har väldigt liknande humor och det gör att jag skrattar mig igenom hennes Jag är den som är den. Det är korta serier, ofta endast en sida, som på ett inte sällan absurt sätt vänder på det vi är vana vid och presenterar en helt ny verklighet. Eller så skriver hon om den verklighet vi faktiskt lever i och får mig att inse hur sjuk den är. Som i ”Tjejkväll” hur kvinnor behöver tänka på allt under en utekväll för att först se snygga ut och sedan undvika att utsättas av män, hur manliga fotbollsfans skulle kunna protestera mot prostitution under VM, men inte gör det, hur lätt det är att stoppa huvudet i röven och hur viktigt det är att vi kvinnor faktiskt börjar peppa männen i vår närhet.
Det är extra skickligt att faktiskt kunna säga en massa med bara en eller ett fåtal bilder, dessutom med få ord. Less is more utan tvekan. Ibland blir det jobbigt på riktigt, som i ”Dagen då jag blev duktig” och ibland mest fnissigt som i ”Tänk om litteraturälskare var lite mer som idrottsfans”.
Flera av mina elever som läser inriktning bild har gjort seriealbum som gymnasiearbete. Det är ett exempel på hur stor den grafiska formen börjar bli inom den samhällskritiska litteraturen. Det är till serierna du ska vända dig om du vill läsa vass samhällskritik. Då är Elin Lucassi bra att börja med.