Jag har som sagt redan hyllat en rad kvinnor i Dagens dam i december och kvinnoalfabetet, men några har jag missat och de tänker jag lyfta idag. I detta det inledande inlägget handlar det om de kvinnor som inte är kända, de som kämpar i tystnad. Jag tänker till exempel på de mammor som flyr med sina barn, inte sällan som ensam vuxen. Jag tänker också på de som tvingas släppa iväg sina barn ensamma till Europa, med hopp om att i alla fall det barnet ska få en bättre framtid än de själva kan erbjuda. Jag tänker på de flickor som inte får samma chans som sina bröder, som inte får varken utbildning eller frihet. De som inte sällan lever ett liv inom hemmets fyra väggar, för att sedan fortsätta det lika instängd i sin mans hem.
Jag vill hylla de som försöker forma sitt liv och som kämpar för allas lika rättigheter. Dessutom vill jag hylla de pappor som faktiskt förstår att deras döttrar har rätt till samma saker, samma möjligheter och samma frihet som deras söner. Jag tänker till exempel på Malalas pappa och på många av de pappor som beskrivs i boken De förklädda flickorna i Kabul, som faktiskt många gånger försöker ge sina döttrar möjligheter om än på ett udda sätt.
De stora förändringarna måste börja i det lilla.
(min far var feminist utan att veta det – jag och min bror behandlades lika på 1960-talet, och han sa att jag inte får gifta mej förrän jag har utbildning)
Min pappa skulle aldrig kalla sig feminist, men han har absolut uppfostrat mig och syrran till starka kvinnor och lärt oss att allt är möjligt.