Igår firade bokklubben Bokbubblarna femårsjubileum med att dricka bubbel, äta japanskt och prata om Främlingar på ett tåg av Patricia Highsmith. Faktiskt glömde vi att sätta betyg, men vi var helt klart oeniga. Det vi var överens om att det är en riktigt snygg och välskriven bok, men då karaktärerna är mycket distanserade tyckte vissa att de var svåra att ta till sig. Själv älskade jag sättet Highsmith håller oss på avstånd och fascinerades av de på många sätt obehagliga och opersonliga huvudpersonerna. Ingen går egentligen att tycka om fullt ut, inte ens går de alla att förstå. Jag älskar också miljön och tidsandan, det kontrollerade och ytan som alltid verkar vara viktigast. Mad Men med mord är en bra beskrivning.
I Främlingar på ett tåg möts två män under en resa som kommer att förändra deras liv. Arkitekten Guy Haines verkar inledningsvis vara en ganska vanligt man, medan den rike Charles Bruno framstår som mer misslyckad. Han må vara rik, men han bor fortfarande med sin mamma och verkar ha få vänner. De två börjar samtala, äter middag ihop och börjar prata om personer som de gärna skulle slippa ha i sitt liv. Guy har en fru han inte längre älskar, som skjuter upp skilsmässan och Charles Bruno vill bli av med sin far. Egentligen är det väl främst den senare som på allvar tycker att de ska ”byta mord” med varandra, Guy tror nog inte han menar allvar och när Bruno verkligen tar livet av Guys fru börjar allt spåra ur. Guy, den ”vanliga” killen vill gärna leva ett okomplicerat liv, men nu är ett sådant liv ett minne blott.
Främlingar på ett tåg släpptes 1950 och en vecka senare såldes filmrättigheterna till Alfred Hitchcock. Jag har inte sett filmen, men jag kan förstå att Hitchcock ville göra film av denna krypande läskiga thriller. Om den är skrämmande att läsa, måste den vara ännu hemskare som film. I förordet av Henrik Berggren kallas Highsmiths genre för existentiella thrillers och det är en bra beskrivning. Det är inget blod och få läskiga detaljer, men extremt mycket tankar och känslor kring det som sker. Budskapet är glasklart, den som begår ett brott blir aldrig fri. Det är också tämligen glasklart att nutida författare, som Gillian Flynn, inspirerats av Patricia Highsmith. Jag är helt klart sugen på att utforska hennes författarskap vidare.
