Farmarpojken är den bok av Laura Ingalls Wilder, som inte handlar om henne själv, utan om maken Almanzo. En bok jag kom att tänka på när veckoutmaningen på Kulturkollo handlar om mat. Det är mycket mat i Farmarpojken.
Hör bara här när maten på juldagen beskrivs:
Almanzo böjde på huvudet och blundade medan pappa läste bordsbönen. Det var en lång bön, eftersom det var juldagen. Men till slut kunde Almanzo öppna ögonen igen. Han satt tyst och tittade på bordet.
Han såg på den knapriga lilla grisen som låg på det blå fatet med ett äpple i munnen, och på den feta stekta gåsen med benen som stack ut och inkråmet vällande fram. Ljudet av pappas kniv som vässades på brynstenen gjorde honom ännu hungrigare.
Han såg den stora skålen med tranbärsgelé, och det porösa berget av potatismos med droppande smält smör.
Han svalde hårt och försökte låta bli att titta mer. Ändå måste han se på de stekta äpplen med lök och de kanderade morötterna. Han var tvungen att stirra på de trekantiga pajerna som stod och väntade bredvid hans tallrik: den kryddstarka pump-pajen, den smältande gräddpajen, den mäktiga mörka köttfärsen som trängde fram mellan köttpajens flagiga degränder.
Visst blir man hungrig? Stackars Almanzo är yngst och får därför vänta till sist, men till slut blir det även hans tur att få sin tallrik fylld. Han äter tills magen är överfull och stoppar sedan en bit fruktkaka i fickan och drar ut för att leka med sina kusiner.
Jag vet att jag har läst den där, men det var ju flera decennier sedan 🙂