Det var många år sedan jag hade årskort och gick en massa på fotboll. Fortfarande är Blåvitt laget i mitt hjärta och visst är det speciellt att stå på Gamla Ullevi, med en blå och vit halsduk och lyssna på fantastiska Snart skiner Poseidon med Joel Alme, medan spelarna vandrar in på planen. Det framkallar alltid en tår eller två.
För Josefine Lindén är det AIK som gäller. Hon verkar leva och andas AIK. Inte konstigt då att hennes första bok för unga vuxna handlar om just fotboll och även om det är ett lag utan namn, tänker jag självklart på just AIK. Mycket av den problematik kring bemötande finns säkert i många klubbar, men visst finns den mer i de största och inte sällan ses alla AIK-fans som bråkstakar. Det är kanske därför Lindén skrivit en bok ”från ståplats”.
I TIFO får vi följa Tanya, Isak, Fredrik och Oday, som alla älskar sitt lag över allt annat. De går självklart på alla matcher, hemma och borta och är engagerade i att skapa ett grymt tifo (en hyllning till sitt lag med hjälp av t.ex. flaggor och banderoller). Passionen för fotboll är tydlig och medryckande. Kanske krävs det att läsaren gillar fotboll, men TIFO är också en bok om vänskap och kärlek. Mycket kretsar dock kring laget och hur det finns bra och mindre bra supportrar. Kritiken mot att många, inte minst media, klumpar ihop alla notoriska fans och ser dem som bråkstakar. Riktigt så enkelt är det självklart inte, men visst finns även de. Isaks brorsa till exempel, han tillhör Firman och har inte bara fotbollen i fokus.
Kärleken står Isak och Tanya för. De som varit vänner sedan de var små, men nu börjar se varandra som något annat, något mer. Visst tar de en risk då de låter vänskapen övergå i kärlek, men de vågar. Jag tycker om beskrivningen av deras nya förhållande och gillar att Lindén lyckas tydliggöra känslorna med ganska få ord. Att Oday känner likadant för Tanya är något som finns i bakgrunden och gör att vi anar en konflikt. Fredrik är väl egentligen den som står minst i fokus genom boken.
TIFO är en tunn bok och förhållandevis lättläst, trots att den kategoriserats som ”unga vuxna”. Jag kan tänka mig att den kan nå en hel del ungdomar som inte gillar att läsa böcker speciellt mycket. Det märks att Lindén kan sin sak och det kan säkert göra att riktigt fotbollsintresserade respekterar henne. Som ganska mycket mindre fanatisk supporter är det dock några saker jag reagerar på. När Isak blir misshandlad av en vakt, något som absolut är sannolikt, märks en syn på vakter och polis som säkert förekommer och som därför behöver finnas med i boken. Jag hade dock önskat att den synen inte stått oemotsagd. Den kategori ungdomar som boken vänder sig till behöver inte sällan hjälp med att nyansera bilden av poliser som fiender.
Att supportrar som tillhör Firmor gör fel är det ingen tvekan om och där vacklar Lindén inte alls, trots att hon låter Isaks bror Sam få mänskliga sidor. Det är bara bra. Jag har dock ingen förståelse för fans som förstör för spelarna i det lag de säger sig älska och en av de saker som säkert är stämningsfullt, men kan få en match avbruten, är bengaler. Det kan säkert vara så att de är ofarliga eller att arenorna byggts på ett sätt som gör röken värre än vad som är nödvändigt, men jag förstår verkligen inte varför det är nödvändigt att riskera en match för att få tända bengaler. Det är för mig mycket märkligt och är tyvärr en av de saker som kan få många att se klacken som bråkstakar. Tifo är fantastiskt, men det räcker med flaggor, banderoller och konfetti.
De invändningar jag har är dock minimala delar av en helhet som på ett målande sätt beskriver supporterkultur. Jag hoppas och tror att når många läsare och lockar många att faktiskt läsa över huvud taget. Det är mycket skickligt att kunna skildra så mycket som hon gör med få ord och på förhållandevis få sidor.