Ibland är det lite extra härligt att undervisa estetelever. Det är inte när repetitioner och projekt gör att fem elever dyker upp på svensklektionen. En dag som denna då jag avnjutit årets gymnasiecabaret är det dock en fin dag. En stolt dag. Som om jag hade något med deras begåvning att göra.
Manus skrivet av en av eleverna, en massa elever på och bakom scenen, sångerskor som alla tillhör mina klasser och ett gäng skickliga musiker. Ett angeläget tema om att hitta sig själv med hjälp av en resa genom okända planeter i världsrymden, i sällskap av en ciceron och en antik kör. Sånger av Laleh, bejublade gästspel av partiledaren för blåsippepartiet och Leif CV Persson och en tårögd svensklärare i slutnumret då de sjöng Goliat, om att ta över världen. Fina, fina ungar som jag är så glad att få lära känna.
Nästa vecka börjar jag tjata om svenskuppgifter som saknas, men nu ska jag bara tänka på vilken tillgång dessa ungdomar är.
Jag ska också tänka på hur fantastisk Laleh är. Jag måste lyssna mer på henneoch är väldigt sugen på att se henne under den kommande turnén, även om mina elever helt klart gjorde henne rättvisa idag. Den här låten fick mig lite extra pepp idag, då det faktiskt luktade vår.
Idag tänkte jag också på passion och hur viktigt det är att ha minst en sådan. Mina elever har tydliga passioner och i den bästa av världar spiller det över på mitt ämne också. Inte alltid, men ofta.
Lyssna gärna på vad Ken Robinson har att säga om vikten av passion. Långt, men sevärt. Egentligen har det ingenting med dagens cabaret att göra, men ändå …