Innan jag föddes arbetade min far med att jaga flugor med harpungevär, det berättade han själv för mig en gång. Och så visade han mig både harpunen och en mosad fluga.
– Jag sa upp mig för att det var så svårt och så dåligt betalt, sa han och stoppade tillbaka sitt gamla arbetsredskap i en lackerad låda. Nu för tiden öppnar jag bilverkstäder, det är mycket jobb men väldigt bra betalt.
Så börjar Olivier Bourdeauts bok I väntan på Bojangles som gjorde mig på både väldigt glad och väldigt ledsen. Berättelsen om den ovanliga familjen som bor i en stor våning i Paris går rakt in i hjärtat. Här bor pappa George som på alla sätt försöker göra livet så enkelt som möjligt för sin något ovanliga fru. Han har sålt sina bilverkstäder och ägnar sig helt åt sitt livs kärlek. Båda är väl egentligen ganska ovanliga, men ju längre historien går, desto tydligare blir det att mamman i familjen är av ett annat, mer fantastiskt slag. Hon får olika namn varje dag av sin man och älskar att ställa till fest. Ingen av dem vill ta något som helst ansvar för ekonomin och högarna med obetalda räkningar växer. Mitt i detta kreativa kaos finns en son. En son som älskar sina föräldrar över allt annat. I lägenheten bor också den tama tranan Madmoiselle, som på något sätt fullbordar den udda miljön där familjen lever sitt liv till tonerna av Nina Simones Mr Bojangles.
Väldigt ofta spelas den då det är det fest i den stora lägenheten, men också vanliga dagar som också de blir speciella. Sonen är med på festerna och det går ut över hans skolgång. Att familjen drar iväg till sitt slott i Spanien mitt under terminerna ses inte heller på med blida ögon av lärarinnan. Till slut tas pojken ur skolan och umgås dygnet runt med sina föräldrar och deras udda vänner. Det är ett liv han trivs med, men samtidigt är det så tragiskt att ett barn kan hamna helt utanför samhället.
I väntan på Bojangles fokuserar inte alls på det som borde vara tragiskt. Istället är det en charmig bok, med en viss svärta och melankoli. Jag tycker mycket om Olivier Bourdeauts sätt att skriva och även hans sätt att berätta denna väldigt annorlunda historia. Det är en bok som är svår att skriva om. Den måste upplevas.
(min far sköt hål i makaroner)
🙂
Den var underbar! Jag njöt helt igenom berättelsen – såklart för att den trots allt fokuserar på hopp och lycka mitt i allt som är sorgligt.
Tyckte nog den blev hemskare och hemskare ju längre tiden gick, men fantastisk är den likafullt.
Nu blev jag riktigt nyfiken på den här boken, får åka upp på mentala läslistan.
Den liknar verkligen ingen annan bok jag läst. Måste upplevas.