Saharasyndromet är Christian Unges tredje bok om kirurgen Martin Roeykens, som arbetar för Läkare utan gränser. Den här gången befinner han sig på ett ebolacenter i Sierra Leone när han och fyra andra hjälparbetare blir kidnappare av en terrorgrupp, till största delen bestående av kvinnor. Vi får följa med på en galen bilfärd genom öknen till en skola i Algeriet, där terroristerna bestämmer sig för att stanna. Ledaren Abu Zai har blivit skjuten och riskerar att dö. Detsamma gäller Roeykens som verkar ha drabbats av ebola. Han isoleras och hans kollega Mette får i uppdrag att hålla terroristledaren levande.
Hemma i Stockholm finns Roeykens fru Nadine och hans två döttrar, Bella som är vuxen och Sasha som fortfarande är mycket liten. Trots att han fått en ny familj, kan han inte låta bli att ta fler uppdrag för Läkare utan gränser. Det gör att jag både beundrar och föraktar honom. Är det okej för en förälder att ta sådana risker som Martin Roeykens gör?
Mika och Bea, två av de kidnappade, har släktingar som kan tänka sig att hjälpa till och det bidrar till mer eller mindre trovärdiga sidospår. Handlingen kretsar en del kring terrorledaren Abu Zai och det som driver honom. Det är intressant skildrat och bidrar visserligen till en viss förståelse för hans dåd, men ursäktar det definitivt inte. Att det verkar finnas en koppling mellanAbu Zai och Roeykers fru är kittlande, men också lite krystat. Ibland blir historien lite väl osannolik och jag blir inte så lite irriterad på vissa saker Bella gör. Klart är dock att jag aldrig har tråkigt under läsningen av Saharasyndromet. Karaktärerna är intressanta, kanske främst Bella och Metta och tempot är skyhögt. Inte en död stund. Extra plus också för miljön och bokens aktualitet.