Hej hej vardag!

I helgen var jag och hälsade på min syster och svåger som fick en son för bara några veckor sedan. Till saken hör att jag först var där tillsammans med storebror O på lördagen, för att lämna kläder i ministorlek. Vi var uppe på vinden, packade ner de minsta och finaste kläderna i en kasse, åkte till Göteborg och märkte när vi parkerat att kassen troligen stod kvar i hallen. Jag fick åka tillbaka igen dagen efter. Ett bevis på att den så kallade amningshjärnan visst kan hålla i sig i många år.

För visst är det så de första veckorna eller månaderna att det känns som att den där bebisbubblan pendlar mellan att vara ett paradis och ett rent helvete. Lite som livet som småbarnsförälder inte sällan är.

I sin bok Hej hej vardag sätter Louise Winblad fingret på mycket som är fantastiskt och fruktansvärt med att vara gravid och därefter småbarnsförälder. Jag måste säga att jag saknar väldigt lite av den tiden, även om bebisar eller ännu mer 2 åringar är sjukt mysiga ibland, klarar jag mig utmärkt utan sådana hemma hos mig på heltid.

Jag fick, liksom Winblad, mina barn väldigt tätt. Om människor hade haft åsikter om magen och graviditeten andra gången var det ingenting emot vad de var nu. Det var därför med skräckblandad förtjusning som jag läste om just detta. Det var inte sällan det såg ut så här hemma hos oss. Vad jag önskar att jag insett att jag inte var ensam om att känna så ibland. Precis som Winblad konstaterar är det lätt att känna sig extra värdelös när alla andra verkar ha det så himla fantastiskt. Och då fanns inte ens Facebook när mina barn var riktigt små.

Vi konfererade om Hej hej vardag på Kulturkollo i förra veckan. Läs gärna inlägget om allt vi känner igen oss i, men kanske helst vill förtränga. Jag väntar nog med att köpa boken till syrran. Den funkar nog bättre när man är på väg ut på andra sidan med livet (hyfsat) i behåll. Men då är den å andra sidan riktigt, riktigt rolig.