Igår var det världsbokdagen och jag tillbringade en del av den i en fantastisk bokhandel i Amsterdam. Under en intensiv helg har det inte blivit jättemycket läst, men under dagens resor har jag ägnat mig åt Jag lever, tror jag av Christine Lundgren, som är en mycket stark bok om Kim, vars bästa vän Moa dör några månader innan studenten. En del paralleller till Lisa Bjärbos Djupa ro, men det finns helt klart plats för båda böckerna. Just osäkerheten om huruvida döden var avsiktlig eller inte förenar de två böckerna, liksom sorgen och de desperata försöken att leva vidare trots allt.
Jag bjuder på en smakbit, efter uppmaning från bloggen Flukten fra virkeligheten.
Så här beskrivs sorgen på s.32:
”Hur kan dagarna bara fortsätta att gå? Varför stannar inte världen? Märker den inte att Moa inte längre finns? Världen borde börja se sig om efter henne och upptäcka att hon är borta.
”Var är Moa?” skulle Världen förskräckt utropa, innan den börjar springa runt och leta i alla hörn.
Sedan skulle Världen inse att Moa inte gick att hitta någonstans och då skulle den sätta sig ner och gråta tillsammans med oss andra.”
Än så länge är Jag lever, tror jag en väldigt fin skildring av den svartaste sorg. Jag återkommer med mer tankar när jag läst färdigt.
ja, det är konstigt att inte världen stannar ibland. att allt bara fortsätter som om ingenting hänt. tack för smakebiten!
tack för smakbiten!
Tack för smakbiten. Både den här och Bjärbos bok ligger på inköpslistan på jobbet. Svår ämne, döden – och bra texter är alltid skönt att ha till hands!
Det där är en av de starkaste bitarna och en av dem som har levt sig kvar längst hos mig. Minns att när jag läste det var jag tvungen att fota av det och posta på instagram.
Tack för smakbiten! Låter oerhört starkt och gripande.
Jag läste nyss ut den och tycker att det är en väldigt fin debut!
Har inte mycket kvar nu och gillar verkligen också. Även om temat är bekant är hantverket skickligt!