För några månader sedan såg jag William Shakespeares En vintersaga med Kenneth Brannaghs Theatre Company på Bio Roy i Göteborg. Där spelade Brannagh själv kung Leontes av Sicilien, som snart ska bli tvåbarnsfar, men börjar tvivla på att barnet verkligen är hans. Hans hustru Hermione försöker göra allt för att övertyga honom, men misstanken att Polixenes, kung av Böhmen, istället är fadern har gnagt sig in i hans hjärna.
Jeanette Wintersons nya bok Tidsklyftan är en av titlarna i serien Hogarths Shakespeare som består av moderniseringar av William Shakespeares pjäser. Den läste jag under helgen som var, eller snarare slukade. Jag föll pladask för Wintersons version och imponerades av såväl innehåll som språk. Extra roligt blir det när hon låter En vintersaga träda in, ibland med ett citat och någon gång genom att karaktärerna diskuterar Shakespeares pjäs som om de inte själva befann sig i en cover av densamma.
I Tidsklyftan är miljön London mitt i finanskrisen och att visa sina tillgångar är viktiga på samma sätt som det var bland kungar och drottningar. Kung Leontes har blivit Leo, Hermione den kända sångerskan MiMi, med en gedigen sida på Wikipedia och Polixenes Xeno. Leo och Xeno har gått på samma Internatskola och haft ett sexuellt förhållande eller i alla fall något som liknar det. Att Xeno är homosexuell eller kanske bisexuell är tydligt. Helst skulle han vilja leva med både Leo och MiMi, men kärleken till MiMi verkar snarare platonisk.
Antigonus, kungens bundsförvant blir Tony medan hans fru får behålla namnet Paulina. Hennes roll är något mer tillbakadragen än i pjäsen, vilket kan ha att göra med att Dame Judi Dench tog över scenen så snart hon befann sig på den.
Precis som i pjäsen tappar Leo helt all sans och balans gällande MiMis barn och istället för att uppsöka oraklet i Delfi vill hans fru nu använda sig av DNA-test för att bringa klarhet i faderskapet. Leo vägrar ändra uppfattning och när dottern Perdita föds, skickar han Tony med henne till Xeno. Barnet kommer inte fram, utan lämnas av Tony i en Babylucka på sjukhuset, precis innan han dödas.
Det är där Perdita hittas av Shep, som inte är en herde, men fått en namn som passar. Tillsammans med sin son beslutar han att ta med sig den lilla flickan och från första stund älskar han henne ovillkorligt. Shep får ta större plats i Tidsklyftan än i En vintersaga och utvecklas till en av mina favoritkaraktärer. Han har dåligt samvete för att han tar med Perdita, men han ångrar sig in. Hon blir det bästa han har.
I Tidsklyftan är banden mellan Perdita, hennes far och bror tydligare och starkare än i En vintersaga. Brodern Clo blir mer av en riktig person, inte bara en korkad skojare. Det är tydligt att Winterson valt att koncentrera sig på vissa karaktärer och det är inte alltid samma som Shakespeare själv lyfte fram.
Tidsklyftan är en av de bästa böcker jag läst i år. Jag tycker mycket om det helt absurda som skapas när karaktärer som skapats i en tid, beter sig likadant i en annan tid. Leos sammanbrott får en annan dignitet, pengarna en annan betydelse och jag gillar hur galet vissa kombinationer blir. Det blir dock ännu mer obehagligt och tungt att läsa om alla starka känslor när de placeras i en modern miljö. Tidsklyftan är på många sätt jobbig att läsa, men det är verkligen värt smärtan.
Winterson är en riktigt skicklig författare och använder verkligen inte ett enda onödigt år. Däremot skulle jag rekommendera alla att läsa En vintersaga innan läsningen av Tidsklyftan. Visst finns det en resumé i inledningen, men läsningen blir så mycket mer mångfacetterad med båda perspektiven levande.
Missa inte vår konferens på Kulturkollo idag om just Tidsklyftan.
Kommentarer är stängda.