Marjane Satrapi är kanske mest känd för Persepolis, en självbiografisk serieroman i fyra delar som också blivit film. Själv tycker jag bäst om Kyckling med plommon, som handlar om Satrapis farbror Nasser Ali och hans kärlek till musiken.
Nu har jag så äntligen fått tummen ur att läsa Broderier från 2006. Satrapi tar oss återigen med till Iran och låter oss möta en grupp kvinnor som diskuterar livet i allmänhet och kärlek i synnerhet allt medan samovaren hålls kokande. Samtalen mellan dem blir ibland väldigt privata och vi får höra historien om kvinnan som råkar kära sin man i pungen under bröllopsnatten, då hon egentligen ska skära sig själv för att blöda som en oskuld, kvinnan som blir bortgift med en rik man utomlands, som hon aldrig träffat, de som gift sig av kärlek och de som undvikit män så länge det bara går. Vissa är lyckliga, andra inte, men klart är att deras samtal är mycket mer frispråkiga än vad jag förväntat mig av iranska kvinnor.
Författaren finns själv finns med i samtalen, liksom hennes äldre släktingar. Hon blir ibland chockad över det som sägs, men vågar sedan dela med sig av sina egna erfarenheter. Synen på män pendlar mellan rädsla och förakt, men visst bjuds det också på en del äkta kärlek. Inom och utom äktenskapet.
Jag tycker om Satrapis sätt att berätta med ord och bilder. Det är enkelt på ytan, men innehåller mycket mer. Broderier är inte hennes bästa bok, men den är helt klart läsvärd, om inte annat för att få sin bild av muslimska kvinnor nyanserad.
Och broderierna då? Jag kan säga så mycket att de har med bröllopsnatten att göra.