En ganska fantastisk väninna

En av vårens största snackisar är Min fantastiska väninna, första delen i Neapelkvartetten av Elena Ferrante. Två flickor blir vänner i skolan och under bokens gång hinner de bli vuxna. Men det börjar i slutet, i nutiden, då Raffaela Cerullo, Lila, har försvunnit och hennes son Rino kontaktar väninnan för att berätta det. Väninnan heter Elena och det är hon som berättar historien om sin och Lilas vänskap och om hur de växer upp i Neapel. Livet är inte sällan hårt och väldigt ofta orättvist. Främst för Lila. I alla fall inledningsvis.

Lila är min favorit. Smart som få, men tyvärr utan möjlighet till högre formell utbildning. Den som är fattig studerar inte. Det är istället Elena som får studera och med mycket stor ansträngning når hon bra resultat. Inte sällan med hjälp av Lila. Deras vänskap är inte okomplicerad. Ibland är den inte ens speciellt lyckad, men någonstans finns de trots allt där för varandra. De rör sig bort från varandra ibland, för att sedan mötas igen. Det kan verka som att Lila kretsar kring Elena, men det är snarare tvärtom. Lila har ingen status, men hon lyckas ändå bli uppmärksammad och inte sällan upphöjd. Det är dock Elenas liv som växer sig större än hemkvarteret, där Lila stannar kvar.

Elena Ferrante är en pseudonym och vem som gömmer sig bakom den är okänd. Att hen är uppvuxen i Neapel, eller i alla fall känner staden väl, står ganska klart. Mina tankar går ofta till Erri de Luccas Montedidio, som beskriver ett Neapel som liknar Ferrantes och dessutom på ett ganska korthugget och distanserat sätt. Jag ska inte lova att äta upp min hatt om de Lucca visar sig vara Ferrante. Dels för att jag inte äger någon hatt, men främst för att jag inser att mina kunskaper om italienska författare är för dålig för att jag egentligen ska våga mig på en gissning.

Det är många som hyllat Min fantastiska väninna och trots att jag inte helt sällar mig till denna hyllningskör, måste jag tillstå att det är en bra bok. Jag tycker om skolans och kunskapens roll, alla språkstudier som genomsyrar berättelsen. Dessutom är jag tillräckligt förtjust i de två väninnorna för att vilja veta vad som händer dem senare i livet.