Igår diskuterade bokklubben Bokbubblarna romanen Hausfrau av Jill Alexander Essbaum. Betygen blev allt från 2 till 5, med ett medel på 3,75. Själv satte jag en fyra, trots att det här är en bok jag inte ens är säker på att jag tycker om. Låt mig förklara.
Det jag föll mest för var språket. Jill Alexander Essbaum är en otroligt skicklig författare, som väljer sina ord med omsorg. Tidigare har hon skrivit lyrik och det märks. Varje ord är precis rätt och språket väldigt poetiskt. Det blir en rejäl krock mellan det vackra språket och det ganska vidriga innehållet.
Historien om Anna Benz är långt ifrån vacker. Hon är utanför och isolerad som hemmafru i ett litet samhälle utanför Zürich och frågan är hur mycket som handlar om att hon odlar sin offerroll. Hon är gift med en man hon snarare verkar ha sett som en biljett från ett tråkigt liv än som sitt livs kärlek. Har tre barn som hon aldrig verkar ha velat ha och bryr sig väldigt lite om. Någon gång vaknar hon till ur sin dvala och säger något uppskattande om sin man, eller om en av sönerna som verkar vara något av en favorit. Annas distans till sin familj och oförmågan att vara en del av sin familj helt och hållet gör mig sjukt frustrerad.
Den klaustrofobiska stämningen i Hausfrau gör mig illa berörd. Jag har svårt att tycka om Anna, eller ens förstå henne, men jag drabbas ändå av hennes liv. Någonstans verkar hon vilja ta tag i sitt liv. Hon går i terapi till exempel, men avslöjar egentligen ingenting. Det är som att hon förstår att hon måste göra något, kanske för sin mans skull, men inte riktigt är beredd att verkligen skapa sig ett bättre liv. Frågan är om hon ens vill må bra, eller om hela hennes identitet handlar om att lida. De som försöker lära känna henne kommer aldrig henne nära.
Det är svärmor som tar hand om Annas barn större delen av tiden. I alla fall verkar det så. Anna jobbar inte, men hon är hemifrån stora delar av dagarna ändå. Visserligen tar hennes tyskakurs lite tid, men mest ägnar hon sig åt sex. Hon har flera älskare, men det handlar inte om kärlek, utan om brutalt sex. Det ska göra ont. Som om det är det enda som får henne att känna något alls.
Hausfrau beskrivs som en modern version av Madame Bovary av Gustave Flaubert, en bok jag läst massor om och utdrag ur, men faktiskt aldrig läst i sin helhet. Blir faktiskt lite sugen på att göra det. Jag tänker också på Edna i The Awakening av Kate Chopin, som liksom söker bekräftelse och i viss mån frigörelse, men ändå inte finner lyckan.
Hausfrau är lika snygg som tragisk. Innehållet är nattsvart, men ändå är det en läsvärd bok. Det gäller att ta en paus då och då bara för att orka vidare.
En fantastisk bok, fick en 5:a av mig. Tycker mycket om både psykoanalysen och resonemangen om tysk grammatik. Verkligen gripande.
Språkdiskussionerna tyckte jag mycket om, men jag hade för svårt för huvudpersonen för att det skulle bli högsta betyg.
Madame Bovary ska vi faktiskt läsa i vår läsecirkel. Den har ju kommit i ny läcker pocketutgåva med inledning av Sara Danius.
Huvudpersonen i Hausfrau hade jag också svårt att känna något för
Jag tyckte att vissa delar av slutet var för osannolika. Agerande och så som jag inte tror på (ska inte avslöja något här i kommentarerna). Det gjorde att jag inte heller riktigt kan ge den ett skyhögt betyg.
Jag gillar att vara arg på huvudpersonen, åtminstone i detta fall.
Jag tyckte den var fantastiskt bra! Längesedan jag blev så berörd av en bok. Hade en klump i magen under nästan hela läsningen. Men håller med Hanna här ovan om att vissa delar på slutet kändes för osannolika, det tyckte jag också drog ner betyget från 5 till 4. Det började från dotterns födelsedag och vissa saker som hände där som blev för mycket. Trots det en stark 4!
Stor klump i magen! Vet inte om jag tyckte att just slutet förstörde, men någonstans blev det för mycket.