Mira går genom rummen är en pjäs av Martina Montelius, en ganska kort sådan, men utan tvekan såväl tänkvärd som innehållsrik. Montelius funderar kring familjen och vad som egentligen kännetecknar en sådan. De som har de skarpaste tankarna är barnen Mira och Hans. Han och Mira bor tillsammans. De är irriterande styvsyskon som mer eller mindre tvingats ihop för att Hans pappa Göte och Miras mamma Hillevi bor tillsammans. Hans bor hos sin mamma ibland och oroas över att hon ofta lägger ansiktet i händerna och verkar väldigt ledsen. Miras pappa är ett geni under ett bord vid Kyrksjön och hon verkar inte ha så mycket kontakt med honom.
Montelius sätt att skriva är egensinnigt och på samma gång väldigt roligt och lika hemskt. Det blir tydligt att föräldrar inte sällan är egoistiska varelser. De säger till exempel att de skiljer sig för barnens skull, men i själva verket handlar det om att de själva vill bo på en annan plats, kanske tillsammans med en annan person. Barnen hade i många fall klarat sig utmärkt utan såväl bonusföräldrar som bonussyskon. Hans skriver till exempel på en bok om bonussyskon och han och Mira kommer fram till att det kanske vore bäst om Mira och hennes mamma flyttade, men se det går inte för Hillevi kan inte leva utan Göte. Göte tillägger att det är väldigt viktigt att föräldrar får ha ett fungerande vuxenliv, annars orkar de inte med sina barn.
Hans har en vän som han chattar med via Kamratpostens hemsida. Han heter Olof och har två mammor och två pappor. En mamma och en pappa är hans biologiska föräldrar, men för honom är de alla fyra lika viktiga. Det ska visa sig att alla inte delar den uppfattningen.
Så här säger dock Mira, ensam på scen och troligen vid detta tillfälle en slags berättare, om Olofs föräldrar och hans situation:
När Thomas och Stefan står och ser efter Olof känner de sig som om de svävade en halv centimeter ovanför marken. Min pappa har sagt att det är så det känns att ha barn. Som om varje dag är den första dagen i skolan, eller första gången man får rida på en häst, eller sitta i ett flygplan och känna motorerna rusa. Föräldrar älskar sina barn så mycket att de nästan inte kan hålla sig stilla. Så säger min pappa. Fyra människor har Olof. Som älskar honom så mycket.
Att Montelius väljer att låta barnen vara de som förstår och förklarar situationer snarare än de vuxna är befriande. Samtidigt är det lite obehagligt att läsa om dessa små minivuxna, som verkar förstå så mycket mer om livet än andra. Tänk om barn verkligen förstår mer än vi och att det snarare handlar om att vi väljer att inte lyssna på dem?
Mira går genom rummen är en intressant och läsvärd pjäs om man, som jag, gillar att läsa dramatik. Säkerligen är den sevärd också, men jag har inte sett den som pjäs.