Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag är Christine Lundgrens debut och vilken debut det är. I korta, korta stycken får vi följa Kims liv som nästan helt handlar om Moa. Moa som var hennes bästa vän och som dog i en bilolycka. Tankarna kring olyckan och huruvida det verkligen var en olycka, eller ett hemskt beslut av Moa, snurrar runt, runt i hennes huvud.

Det var en tisdag det hände och som inbiten tisdagshatare måste jag bjuda på ett lysande citat:

Tisdagar är alltid jävliga dagar. Inklämd mellan den första dagen på en ny vecka, då alla önskar att de kunde få ligga kvar i sängen i bara tio minuter till, och onsdagen, då halva veckan äntligen har gått och man kan börja se ljuset i slutet av tunneln.

Jag har dock aldrig haft en sådan hemsk tisdag som Kim hade. Hon har engelska till fem i halv sex och mitt under lektionen ringer kompisen Amanda. Kim svarar med ett sms ”Engelskan. Please kill me now”. Amanda svarar inte. Istället ringer hon upp Kim efter lektionen och berättar om Moa.

Det här är dag ett, berättelsen slutar dag tvåhundraarton. Tvåhundraarton dagar av sorg och bearbetning. Vissa dagar skriver Kim bara en rad. Som dag nio ”Om jag hör en enda människa till som viskar när jag går förbi kommer jag att skrika”. För det är vad andra gör, viskar. Alla undrar detsamma som Kim undrar. Om det var en olycka eller inte.

Först gäller det att överleva pärsen som begravningen är. Att behöva träffa Moas familj utan att Moa är där. Att veta hur man ska bete sig. Att krama hennes bror Erik och äntligen kunna gråta. Erik som blir ett stöd och kanske kommer för nära.

Kim besöker kyrkogården på nätterna, på dagen klarar hon inte av att gå dit. Dag fyrtiosex, eller natt fyrtiosex, efter mycket tjat och ett besök hos kuratorn. På kyrkogården träffar hon Stig. Hans fru Astrid, världens bästa fru, dog fem år tidigare och han besöker henne på nätterna. Vänskapen som utvecklas mellan Kim och Stig är en av de finaste vänskapsskildringar jag läst.

Jag lever, tror jag är en bok om sorg, men också en bok om att våga leva. Det är en så naken och utlämnande historia som verkligen griper tag. Jag tyckte mycket om den och är nyfiken på vad Christine Lundgren kommer att bjuda på i framtiden.